Befallningsrätten - Om polismans rätt att meddela befallningar och tillsägelser m.m.

Sammanfattning: Polisman har enligt svensk rätt befogenhet att under olika omständigheter meddela tillsägelser och andra liknande direktiv till allmänheten. Den närmare innebörden av denna befogenhet – den så kallade befallningsrätten – beskrivs emellertid ofta som oklar och ämnet har aldrig varit föremål för en sammanhållen och genomgripande akademisk behandling. I föreliggande uppsats utforskas innehållet i och gränserna för den polisiära befallningsrätten. Därvid identifieras ett större antal rättsregler av varierande slag, vilka utgör olika uttryck för polismans befogenhet att meddela befallningar och vidta andra närliggande åtgärder. De identifierade rättsreglerna analyseras och systematiseras i syfte att skapa en översikt av befallningsbefogenheten. Regelverket präglas av en diversifierad och emellanåt vag utformning, vilket ger upphov till olika problem och frågeställningar. Dessa behandlas fortlöpande i analysen. Bland annat problematiseras hur tolkningsprincipen om specialreglers inskränkande verkan på allmänna reglers tillämplighet kan appliceras på de aktuella bestämmelserna. Vidare behandlas frågan hur långt det med beaktande av legalitetsprincipen är möjligt att gå vid framtolkandet av offentligrättsliga befogenheter ur otydliga rättsregler. Utifrån redogörelsen för gällande rätt diskuteras om de aktuella bestämmelserna bildar en lämplig och väl avvägd befogenhetsreglering eller om befallningsrättens utformning i något hänseende bör revideras. Slutsatsen är att befallningsrättens omfattning huvudsakligen motsvarar de polispraktiska kraven på ett tillfredsställande sätt, men att förekomsten av befogenheten borde framgå tydligare i vissa rättsregler. Ur ett rättsstatsperspektiv är bruket att i vissa fall utröna befallningsreglernas närmare innehåll utifrån vad som gäller enligt sedvana särskilt problematiskt. Slutsatsen är därför att förekomsten av en polisiär befallningsrätt bör tillåtas komma till tydligare uttryck i författningstext. Detta skulle stärka den enskildes rättsskydd och därtill främja effektiviteten i polisarbetet. Lagändringar bör emellertid ske med beaktande av farorna i en överdriven detaljreglering. En sådan riskerar att bli en hämmande tvångströja i polismans myndighetsutövning som på det aktuella området präglas av ett stort behov av flexibilitet.