Evaluering av graded glucose infusion som metod för utvärdering av β-cellsfunktion hos häst

Sammanfattning: Ekvint metabolt syndrom (EMS) kännetecknas av en samling fysiologiska förändringar som bland annat predisponerar hästar för endokrin fång. Centralt i begreppet är insulindysreglering, som beskriver störningar i insulinutsöndringen, så som hyperinsulinemi och insulinresistens. Hyperinsulinemi har i flera studier kopplats till ökad risk för fång. Insulin utsöndras av β-cellerna i de langerhanska öarna i pankreas och har som huvudsaklig uppgift att reglera blodglukosnivåer i kroppen genom att stimulera glukosupptag i vävnader. Insulinutsöndringen är framför allt reglerad av blodglukoskoncentration och hos friska hästar anpassas insulinkoncentrationen i blodet för att hålla blodglukosnivåerna på en stabil nivå. Hos vissa hästar sker dock patologiska förändringar som gör att β-cellerna uppregleras och utsöndrar mer insulin. Det beror ofta på att känsligheten för insulin i vävnader har minskat, vilket innebär att högre koncentrationer av insulin krävs för att få en tillräcklig effekt på glukoskoncentrationen. Hyperinsulinemi inträffar framför allt efter intag av foder, och i synnerhet foder med höga halter icke-strukturella kolhydrater. För att diagnostisera hästar med insulindysreglering och EMS och bedöma behandlingseffekten av läkemedel behöver man kunna mäta β-cellsfunktionen och avgöra om det föreligger en uppreglering av insulinutsöndringen. β-cellsfunktionen kan mätas med olika metoder, många har utformats för att användas på patienter med diabetes inom humanmedicin. En metod är graded glucose infusion (GGI), där patienten får en kontinuerlig infusion med glukos under en viss tid, med en infusionshastighet som ökar med jämna intervaller. Blodprov tas regelbundet under infusionstiden och analyseras för glukos och insulin. På så sätt får man ett dosresponsförhållande mellan blodglukoskoncentrationen och insulinkoncentrationen och därmed kan man bedöma hur insulinutsöndringen påverkas av olika glukosnivåer. I denna studie testades reproducerbarheten för GGI som metod för att mäta β-cellsfunktionen hos hästar. Metoden har tidigare anpassats för häst men innan den används inom kliniskt arbete eller forskning behöver det finnas information om dess reproducerbarhet, det vill säga hur stor variation det är i resultaten när metoden upprepas under samma förutsättningar. Är variationen liten har metoden en hög reliabilitet, vilket är viktigt för att kunna dra slutsatser kring skillnader i mätningar mellan individer och efter exempelvis en läkemedelsbehandling. GGI utfördes på åtta hästar vid två olika testtillfällen och mätvärden för varje individ jämfördes mellan de två testtillfällena för att avgöra variationen. Tre olika index för att bedöma β-cellsfunktion beräknades och utvärderades med hänsyn till reproducerbarheten. Resultatet visar att två index, area under kurvan för insulinutsöndring och insulinmedelvärdet, har hög reproducerbarhet. Det tredje indexet, lutningen på regressionslinjen för dosresponskurvan för insulinutsöndring vid olika glukoskoncentrationer, har lägre reproducerbarhet. Fler studier behövs för att avgöra om detta index fortfarande kan vara relevant. Nyckelord: Ekvint metabolt syndrom, GGI, reproducerbarhet, β-cellsfunktion, häst