Barns rätt till delaktighet i hälso- och sjukvården i Sverige jämfört med Finland – och särskilt om frågans komplexitet i kontexten könsbekräftande vård

Sammanfattning: Antalet barn och unga som upplever könsdysfori har ökat drastiskt under det senaste årtiondet. Unga könsdysforiker har behandlats och behandlas idag med hormoner som kan bromsa pubertetsutvecklingen eller göra att kroppen utvecklas närmare till det könet som den unga identifierar sig som. Könsbe-kräftande hormonbehandlingar till barn har på senare tid väckt ett antal frågor, eftersom behandlingarnas långtidseffekter inte har fastställts. Inte minst aktua-liserar ämnet frågan om huruvida underåriga patienter kan förstå en sådan behandlings innebörd och effekter på ett sådant sätt att hen självständigt ska få samtycka till pubertetsbromsande eller könskonträra hormonbehandlingar. Med denna uppsats avser jag att utreda barnets rätt till delaktighet inom hälso- och sjukvården i svensk rätt jämfört med finsk, och att åskådliggöra kom-plexiteten i frågan om barns självbestämmanderätt i fallet könsbekräftande vård. För att uppfylla uppsatsens syfte eftersträvar jag att besvara dels hur barns rätt till delaktighet regleras inom hälso- och sjukvården och vilken vikt barnets inställning ges i beslut om vård i svensk rätt jämfört med finsk rätt, dels i vilken mån och på vilka sätt frågan om barns rätt till självbestäm-mande är särskilt komplex när det gäller könsbekräftande vård och hur sam-tyckesfrågan har diskuterats i svenskt och finskt material avseende könsbe-kräftande vård till barn. Enligt barnkonventionen har ett barn rätt att fritt uttrycka sina åsikter i frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska enligt konventionen också tillmätas bety-delse i relation till dennes ålder och mognad. Eftersom barnkonventionen gäl-ler som lag i både Sverige och Finland är en komparativ studie om hur barns rätt till delaktighet har reglerats i de två länderna betydelsefull. Utifrån uppsat-sens syfte är det bra att jämföra svensk rätt med finsk rätt, eftersom en jämfö-relse kan ge mig mer kunskap om hur samma problem har lösts i liknande rättsordningar. I Finland har barnkonventionen införts som lag tidigare än i Sverige, varför frågan om barns rätt till delaktighet också har diskuterats i en större utsträckning där än i Sverige. Jag konstaterar att den finska hanteringen av frågan om barns rätt till delaktig-het i huvudsak överensstämmer med den svenska. Hälso- och sjukvård till barn kräver i bägge jurisdiktionerna vårdnadshavarens samtycke, förutsatt att den underåriga själv inte har uppnått en sådan mognad att hen självständigt kan ta ställning till frågan. Barnets beslutsförmåga ska bedömas från fall till fall, med hänsyn till det enskilda barnets ålder och mognad, men också till den aktuella vårdåtgärdens angelägenhetsgrad. När barnet inte bedöms vara själv-bestämmande i relation till en vårdfråga, har barnet ändå rätt att uttrycka sina åsikter och få dem beaktade, och i vissa fall till medbestämmande. Vad gäller könsbekräftande vård, konstaterar jag att frågan om barns rätt till delaktighet är särskilt komplex dels eftersom det är svårt att fastställa när ett barns könsdysfori är bestående och dels då det saknas forskning om könsbe-kräftandehormonbehandlingars långtidseffekter, vilket gör att det inte är säkert att en underårig patient kan ge sitt informerade samtycke till dessa behandling-ar. Av det material uppsatsen undersöker framgår att en annan typ av försik-tighet är befogad när könsbekräftande behandling ges till barn, jämfört med vuxna. Pubertetsbromsande hormonbehandlingar anses vara mer godtagbara, än könskonträra behandlingar som inte går att ångra.