Humanizing the Digital Age: A Right to Be Forgotten Online? An EU–U.S. Comparative Study of Tomorrow's Privacy in Light of the General Data Protection Regulation and Google Spain v. AEPD

Sammanfattning: Eftersom snabb teknisk utveckling och globalisering har förändrat sättet på vilket vi anförtror oss personuppgifter till webbplatser för sociala medier samt sökmotorer, har den Europeiska kommissionen föreslagit en ny dataskyddsförordning som kommer att förbättra skyddet för den personliga integriteteten på internet för medborgarna i EU. Då den med stor sannolikhet träder i kraft år 2016 kommer ett av de stora tilläggen från det nuvarande dataskyddsdirektivet 95/46/EC att vara den så kallade rätten att bli bortglömd. Det innebär en rätt för individer att kräva av sociala medier och andra innehavare av personlig data att radera personlig information. Den 13 maj 2014 kom en tolkning av detta direktiv genom EU-domstolens dom i målet Google Spain v. APED, som gav medborgarna i EU en sådan rätt gentemot sökmotorer. Eftersom många EU-medborgare dagligen använder kommunikationsplattformar som tillhandahålls av amerikanska företag, granskar denna uppsats hur de differentierande attityderna till personlig integritet och yttrandefrihet i EU och USA kommer att försvåra genomförandet av en rätt att bli bortglömd i EU. Denna uppsats undersöker också om en sådan rätt kan existera i USA, där den personliga integriteten historiskt sätt fått lämna företräde åt en mycket stark yttrandefrihet. Rätten att bli bortglömd kommer sannolikt att innebära en förstärkt transatlantisk konflikt gällande dataskyddsnivån för EU-medborgarna vars data kontrolleras av amerikanska företag, och frågan är nu hur livskraftiga avtalsvillkoren numera är i ”Safe Harbor”-avtalet mellan USA och EU. Konflikten mellan rätten till privatliv och yttrandefrihet har beaktats i den nya dataskyddsförordningen, där yttrandefriheten i artikel 17(3) anges som ett undantag från rätten att bli bortglömd. EU-kommissionär Viviane Reding yttrade att “det finns ingen rättighet som är absolut. En rättighet gäller alltid i den möjliga mån tills den kommer i konflikt med en annan rättighet.” Syftet med denna uppsats är att undersöka hur utvidgad en individs rätt att bli bortglömd kan göras innan den kolliderar med en annan individs yttrandefrihet. Olika nivåer av radering undersöks och den enda möjliga vidgningen av rätten att bli bortglömd tycks vara att tillåta radering av innehåll som publicerats av individen själv. En bredare tillämpning av rätten att bli bortglömd skulle kränka yttrandefriheten och risker att sätta ett likhetstecken mellan integritet och censur på internet. En intressant fråga som granskas i denna uppsats är därför det stora ansvaret för hemsidor enligt artikel 17(2) i dataskyddsförordningen att radera lagligt och legitimt innehåll från internet, samtidigt som de har en skyldighet att tillgodose ett öppet forum med utrymme för yttrandefrihet. En komplicerande faktor är att den verkställande processen för en rätt till radering inte tycks vara tillfredsställande utarbetad av den europeiska kommissionen, då en rätt till radering av denna magnitud kommer vara tekniskt svår att fullfölja. För att möjliggöra en humanisering av den digitala tidsåldern, där ett felfritt digitalt minne är den nya standarden och en rätt till radering i så vid bemärkelse praktisk svår att genomdriva, föreslås i denna uppsats icke-juridiska sätt att skydda vårt digitala rykte som bättre balanserar personlig integritet och yttrandefrihet på internet. Exempel på sådana alternativa lösningar är frivilligt utarbetade standarder för internetmarknadens ledande företag, kontextualisering och kognitiv anpassning.