Hävande av faderskap - En studie av den svenska regleringen kring hävande av faderskap utifrån principen om barnets bästa

Sammanfattning: När ett barn föds ska barnets far fastställas. Målsättningen i svensk rätt är att barnets genetiska far ska erhålla status som rättslig far. Emellertid sker ingen utredning kring det genetiska släktskapet, varför det förekommer situationer där den rättsliga fadern inte är genetisk far till barnet. I dessa situationer finns det enligt svensk rätt möjlighet att få faderskapet hävt. Med tanke på att barns rättigheter betonas i större utsträckning idag än då regleringen kring hävande av faderskap infördes är syftet med denna uppsats att utreda om regleringen är förenlig med principen om barnets bästa. Som ett led i att undersöka regleringens förenlighet med principen om barnets bästa undersöks vilka konsekvenser ett barn kan drabbas av efter ett hävt faderskap. I uppsatsen konstateras att ett barn kan drabbas negativt på olika sätt; exempelvis upphör barnets rätt till vårdnad och omsorg, umgänge, underhåll och arv i förhållande till mannen det sett som sin far efter faderskapet hävts. Trots att barnet kan drabbas negativt av ett hävt faderskap beaktas inte detta när fråga är om att häva faderskapet. Faderskapet ska enligt nuvarande reglering alltid hävas om det visar sig att den rättsliga fadern inte är barnets genetiska far, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Regleringens utformning beror på att det anses vara barnets bästa att dess genetiska far fastställs som rättslig far. Barn har emellertid även intresse av att någon fullgör det sociala faderskapet och att det finns skydd för ett etablerat familjeförhållande. Ur ett barnperspektiv finns det alltså intressemotsättningar vid hävande av faderskap; barn har intresse av kännedom om sitt genetiska ursprung och att rättsligt och genetiskt faderskap överensstämmer samtidigt som de har intresse av att någon fullgör det sociala faderskapet och att det finns skydd för ett etablerat familjeförhållande. I barnkonventionen ges uttryckligt stöd för att en avvägning mellan barnets intressen ska göras i varje enskilt fall för att kunna avgöra vad som är det enskilda barnets bästa. Barnets bästa ska således enligt barnkonventionen beaktas såväl vid utformningen som vid tillämpningen av regleringen. I Europadomstolen har frågan om barns rätt till ett bestående familjeliv diskuterats samtidigt som barnets intresse av kännedom om sitt genetiska ursprung och att rättsligt och genetiskt faderskap överensstämmer aktualiserats. Europadomstolen har i samtliga mål konstaterat att en avvägning mellan aktuella intressen ska göras, och att barnets bästa i det enskilda fallet ska vara av största vikt vid beslutet. Mot bakgrund av barnkonventionen samt Europadomstolens praxis landar jag i slutsatsen att nuvarande reglering inte är förenlig med principen om barnets bästa eftersom barnets bästa inte kan beaktas vid tillämpningen av regleringen. Barnets bästa har istället beaktats vid utformningen av reglerna.