Bedömning av kvävestatus i stärkelsepotatis : en jämförelse mellan olika metoder

Sammanfattning: Kväve är ett viktigt näringsämne för växten eftersom det fyller många viktiga funktioner, bland annat som byggstenar till proteiner som ingår i fotosyntesen men också klorofyllmolekyler, DNA och RNA. Tillförseln av kväve är viktig att optimera i stärkelsepotatis (Solanum tuberosum) utifrån kvävepris, stärkelsehalt och skörd men också för aspekten att minska utlakning. Innan en eventuell kompletteringsgödsling kan kvävestatus mätas hos potatisen som sedan kan ligga till grund för ett optimerat beslut gällande gödslingsbehov. Bladskaftsanalys är en av de vanligaste metoderna som användas för att få ett mått på kvävestatusen i fält. I bladskaftsanalysen analyseras nitratkoncentrationen i bladskaften. Det är denna metod som företaget Lyckeby (Kristianstad, Sverige) använder sig av för att hjälpa sina stärkelseodlare att optimera sin kvävetillförsel. Bladskaftsanalysmetoden kräver en del handarbete, därför har det i detta arbete gjorts en jämförelse mellan bladskaftsanalysen och andra metoder, såsom; Yara N-sensor, Yara N-tester och satellitbilder från Vultus. Detta med syftet att möjligtvis hitta en ny, mindre arbetskrävande metod att mäta kvävestatus i potatis på och därmed ersätta den nuvarande bladskaftsanalysen. Till grund till detta självständiga arbete har två försök genomförts i Kristianstadtrakten. Försökens upplägg var ett randomiserat plotförsök med tre block med fyra olika led med skilda kompletteringsgödselgivor (100kg N/ha, 150 kg N/ha, 200 kg N/ha, 250 kg N/ha). Det utfördes mätningar nio gånger under sommaren, för varje mättillfälle utfördes mätning med vardera ovannämnd metod. På detta sätt kunde insamlad data ifrån varje mätmetod sammanställas och därefter genomgå en jämförelse mellan varandra för att i slutändan se om mätmetoderna gav liknande resultat. Det utfördes också fältobservationer hos fyra odlare för att testa metoderna i fält. Det visade sig att N-sensorn och N-testern korrelerar starkt till bladskaftsanalysen från och med 34 dagar efter uppkomst och framåt. Däremot korrelerar aldrig satellitbilderna från Vultus starkt med bladskaftsanalysen. Signifikant skillnad mellan de olika gödselgivorna/leden kunde ses först 16 dagar efter kompletteringsgödslingen när bladskaftsanalysen användes. Där led 1 (100 kg N/ha) hade lägst nitratkoncentration och led 4 (250 kg N/ha) högst koncentration av nitrat. Med N-sensorn och N-testern tog det ytterligare 5–12 dagar att se signifikanta skillnader mellan gödselgivorna/leden. För Vultus kunde inga skillnader ses mellan leden även om skillnad kunde ses med ögat 28 dagar efter kompletteringsgödslingen. Linjära regressioner gjordes också för att hitta en formel som skulle kunna användas för att översätta N-tester och N-sensorvärdena till bladskaftsanalysen, men där behövs det ytterligare försök för att komma fram till en ekvation som fungerar.