POESI (OCH LIVET I EN PARENTES) : EN GENUSVETENSKAPLIG STUDIE AV WOMEN OF COLOR-POETERS ERFARENHETER AV SKAPANDE OCH FRAMTRÄDANDE

Sammanfattning: Tre women of color-poeters utgångspunkter och hur de orienterar, upplever och erfar sitt poesiskapande och framträdande är i fokus för denna studie. Intervjustudien har utgått från ett (queer)fenomenologiskt och intersektionellt perspektiv både i intervju- och analysmetod där jag utifrån en vidare tematisk analysstruktur identifierat tre olika teman presenterade i varsitt avsnitt. Det första handlar om hur poeterna introduceras till poesi och vändpunkten i identifikationen som poet. Jag tar avstamp i hur poeterna började skapa och framträda med poesi för att sedan förstå hur de orienterar sig i sitt skapande från dessa utgångs- eller nollpunkter. Klassbakgrunden blir här viktig för att förstå poeternas senare identifikationer som poeter som sker i mötet med skolans skrivundervisning. Skolan förstås här som ett orienteringsverktyg som skapar utrymme och riktar poeterna till framtida linjer längs vilka de mer seriöst ägnar sig åt poesiskapande och så småningom framträdande. Det andra temat utgår från kroppens relation till poesiskapande och framträdande. Genom främst queer- och vithetsfenomenologiska perspektiv utforskar jag poesiskapande och framträdande som levda erfarenheter utifrån de förkroppsligade poeternas upplevelser av världen och poesin genom kroppen. Centralt för kroppsliga upplevelser av världen blir vilka känslor som finns fastklibbade på dessa kroppar och i vilka intersektioner dessa befinner sig i. Poeterna marginaliseras bland annat könsmässigt, rasmässigt och sexuellt. Dessa marginaliseringar samverkar och går därmed inte att separera, och de positioner som blir tillgängliga för dem påverkar deras poesi. Under det tredje temat följer jag dessa kroppar in till de olika poesirum de bebor. Hur de bebor olika sammanhang och rum, hur de orienterar sig i dessa och kan förlänga sig i dem blir här mitt fokus. Det blir tydligt att poeternas olika marginaliseringar och de linjer de följer skapar hinder för dem att bekvämt förlänga sig i en majoritet av de poesisammanhang de rör sig i. Dock finns en subversiv potential i denna obekvämlighet som de alla tvingar sig ut i för att sätta saker i gungning och rörelse.