Skoldemokratins motsättningar ur deliberativa perspektiv : en studie baserad på intervjuer av sju rektorer för gymnasieskolan

Sammanfattning: Bakgrunden till den här studien är dels att min tidigare studie (Tunebing, 2006) tyder på att det förekommer deliberativa brister under utövande av klassråd i gymnasiet, och dels på att styrdokumenten (Lpo- och Lpf-94) från 1990-talet och framåt till år 2007 starkare betonar vikten av den inre demokratin i skolan. Av styrdokumenten framgår det att skolan ska arbeta med att införa elevinflytande. Det gäller att fostra elever till aktiva demokratiska medborgare, men hur man praktiskt går till väga eller vad som menas med deliberativ demokrati förblir en öppen fråga. Forskning visar att många skolungdomar upplever en ökande frustration över en upplevd brist på medinflytande. Enligt SOU 2006:77:16 anser majoriteten av ungdomar att lärare inte förstår vare sig mål eller kriterier utan tolkar dem självsvådligt. Den här d-uppsatsen har en tvärvetenskaplig ansats som utgår från tre deliberativa teorier från olika vetenskapliga discipliner, utformade av Tomas Englund (2005) pedagogik, Jürgen Habermas (1997) politik och Lennart Hellspong (2006) retorik. De tre deliberativa teorierna går både in i varandra och skiljer sig markant på flera plan. Syftet med min studie är att med dessa modeller undersöka vilka förutsättningar deliberativ demokrati har i dagens svenska gymnasieskola utifrån intervjuer av sju rektorer. I min analys utgår jag från tre teorier om demokratisk deliberation vilka jag utifrån en retorisk topikteori kategoriserat in i sex perspektiv: makt, pedagogik, konflikt- och problem, etik, pragmatik, och individ- och kollektiv. Analyshanteringen av de tre deliberativa teorierna ger mer eller mindre företräde av olika perspektiv varvid de kompletterar varandra. Resultaten tyder på att deliberativ demokrati överlag har små förutsättningar i gymnasieskolan. Förutsättningarna är dock större på ledningsnivå till skillnad mot elevnivå. Skolorna uppvisar deliberativa brister på främst elevnivå i både formella och informella arbetsformer där kollektivet får stå tillbaka för individen. Styrdokumenten kan upplevas av rektorer som motstridiga i den meningen att de kan uppfattas å ena sidan verka för individuella kunskapsmål, och å andra sidan verka för kollektiva normer och värden. Det förekommer motstridiga uppfattningar mellan skolorna hur man arbetar med att införa demokratiska arbetsformer. En likhet mellan skolorna är dock att rektorer och ledning betraktar lärare som autonoma i sin yrkesutövning vilket får till följd att demokratiska arbetsformer i klassrummen kan skilja sig avsevärt eftersom det kan vara stora skillnader på lärares uppfattningar av hur demokratiska former bör genomföras i både omfattning och utförande. Överlag kan skolor sakna deliberativa arbetsformer som samtidigt ser åt det individuella och det gemensamma främst på elevnivå. Mångfalden av elevers behov av delaktighet verkar ofta inte uppfyllas i deras dagliga möten med sina lärare då de kan ha svårt med att ta demokratiskt ansvar och att gå emot traditionella normer. Sammanfattningsvis verkar demokratisk deliberation kunna ge utrymme för både utveckling och stagnation på ledningsnivå såväl som på elevnivå. En slutsats är att informella demokratiformer verkar ha en flexibel funktion som både kan samverka med, men också avskärma formella demokratiformer. Deliberativ demokrati har i dagens skola inte något givet handlingsprogram att följa varför en stor öppenhet finns att hantera olikheter, mångfald och motsättningar.