Några problem vid beskattning av hybridinstrument

Sammanfattning: I en allt mer globaliserad värld präglad av konstant gränsöverskridande handel är det av yttersta vikt att beskattningen av gränsöverskridande transaktioner fungerar tillfredsställande. Detta gäller även de fall då avkastning på finansiella instrument korsar länders gränser. I svensk rätt liksom i många andra länders rätt saknas klara definitioner för vad som är ränta och vad som är utdelning. Detta har stora mutltinationella företag lärt sig att utnyttja, och genom att skapa skuldebrev med villkor väldigt lika de hos en delägarrätt alternativt delägarrätter med villkor mycket lika ett skuldebrev har de uppnått betydande skattearbitrage. Detta då källstaten medgivit avdrag för en utgift de klassificerat som ränta medan hemviststaten undantagit från beskattning vad de klassificerat som skattefri utdelning. Såväl ränta som utdelning har i Sverige visat sig helt sakna definition i skatterätten. Ränta finns delvis definierat i praxis, och ett fåtal fall behandlar även utdelning på ett sätt som tillåter slutsatser om vad som skiljer det från ränta, men i övrigt måste stöd för hur gränsdragningen ska göras hämtas från doktrin och redovisningsrätten. Detta ger emellertid mer än ett svar på hur gränsdragningen ska göras, och inget av dem förmår motverka sådant skattearbitrage uppsatsen syftar till att utreda. I en gränsöverskridande situation måste även tas hänsyn till internationell rätt. EU-rätten inverkar dels genom att via moder/dotterbolags-direktivet garantera skattefrihet för gränsöverskridande utdelning även vid ganska låga ägarandelar (endast 10% av kapitalet), och dels genom att försvåra införandet av interna motverkansåtgärder på grund av fördragsfriheterna. Inget av detta förminskar möjligheten till skattearbitrage. Även skatteavtalen är relevanta. Vid tillämpningen av ett avtal föreligger alltid en risk för dubbel icke-beskattning om två stater klassificerar en inkomst olika. Dessa kvalifikationskonflikter får dock i alla för uppsatsen relevanta avseenden anses lösta sedan 2000 års uppdatering till OECD:s modellavtal och dess kommentarer. Då internationell rätt såväl som traditionell intern rätt inte förmår komma åt skattearbitraget har interna motverkansåtgärder införts såväl i Sverige som internationellt. Dessa är emellertid samtliga i något avseende bristfälliga och ofta i riskzonen för att underkännas av EU-domstolen. Därför konstateras att roten till problemet inte ligger i definitionen av ränta respektive utdelning, utan i att definitionen alls måste göras. Således förespråkas en långsiktig lösning där en övergång görs till ett system där olikheterna i behandlingen av ränta och utdelning i beskattningen elimineras. På så vis kan skattearbitrage inte längre uppnås då distinktionen förlorar sin betydelse för beskattningsresultatet.