Miljökrav i upphandling av kollektivtrafik med buss

Sammanfattning: Att ställa miljökrav i kollektivtrafikupphandling av buss är idag en naturlig del av offentlig upphandling. Miljökrav kan beaktas på olika sätt, men förekommer framför allt i upphandlingsdokumentet genom krav på tekniska specifikationer eller vid fullgörande av kontrakt, men även som tilldelningskriterium vid tilldelning av kontrakt. Kraven följer av det paradigmskifte som har gällt sedan EU i början på 2000-talet förde fram miljömässig utveckling som ett av de viktigaste målen för hela unionen. Miljöhandlingsprogram som Europa 2020har påverkat upphandlingslagstiftningen i hög grad. LOU-direktivet och direktivet om rena fordon tvingar idag kollektivtrafikmyndigheterna till att succesivt ställa allt högre krav. En förutsättning för att ställa höga krav är att de går att kontrollera, är tydligt utformade, överensstämmer med de allmänna principerna samt följer EU:s regler för konkurrens. Målet med miljökraven är att kunna kombinera effektiva miljöåtgärder till den lägsta möjliga kostnaden för det offentliga.    För att få till en lyckad och miljöanpassad upphandling krävs ett gediget planeringsarbete och analys av den egna verksamheten. Kraven ska utformas på ett objektivt sätt som möjliggör kontroll. Trots det, finns det ingen skyldighet för myndigheten att kunna uppvisa att kraven leder några faktiska resultat för miljön. Detta sänder dåliga signaler och riskerar att utarma den potential som den offentliga sektorn har att genom beaktande av miljöhänsyn i upphandling driva på för minskade utsläpp och miljöinnovation. Incitamenten till att ställa miljökrav kan därmed försvinna om det inte spelar någon roll huruvida kraven leder till positiva miljöeffekter eller inte.    I uppsatsen har det konstaterats att gällande rätt ger ett brett urval av möjligheter att ställa miljökrav i upphandling som avser kollektivtrafik med buss. Samtidigt har det uttryckts en oro hur lagstiftningens syfte inte lever upp till sin ändamålsenlighet och att de åtgärder som vidtagits för att minska utsläppen av miljöfarliga ämnen inte har gett tillräcklig effekt. Det ges i uppsatsen förslag att på nationell nivå avskaffa den s.k. börregeln eftersom den inte fyller någon funktion utan snarare begränsar möjligheterna för kollektivtrafikmyndigheter i Sverige att ställa miljökrav. Numera är majoriteten av alla krav obligatoriska vilket inte minst bekräftas i de regionala kollektivtrafikavtalen. Förslag på att införa enbart obligatoriska miljökrav har lagstiftarna tidigare uttryckt som icke-önskvärt. Sådana ståndpunkter följer bl.a. av de omständigheter och förutsättningar som rådde tidigare och som grundar sig på den praxis som utvecklades i början av sekelskiftet. Därför bör lagstiftningen reformeras och moderniseras så den följer av de antagna miljömål som EU gemensamt med medlemsländerna har utarbetat. Kollektivtrafikmyndigheterna är redan idag skyldiga att beakta livscykelkostnader antingen som teknisk specifikation eller som tilldelningskriterium. Därför borde det inte vara en omöjlighet att åtminstone på ett nationellt plan införa obligatoriska miljökrav i alla, eller åtminstone i de delar där upphandlingens art motiverar det.