Provocerat agerande eller agerande med bakomliggande hatmotiv? - en studie av domstolars bedömning av gärningar begångna efter ett homosexuellt närmande

Sammanfattning: Hatbrotten uppmärksammas i allt större utsträckning i Sverige och flera åtgärder har vidtagits för att dessa brott ska bekämpas och förebyggas. Homo- och bisexuella personer anses vara en särskilt utsatt grupp i samhället och när ett brott begås med motiv att kränka offret på grund av dennes sexuella läggning ska gärningsmannen dömas strängare. Samtidigt finns det ett prejudicerande avgörande från mitten av 1990-talet där HD ansåg att ett homosexuellt närmande var en förhållandevis allvarlig provokation och därmed dömdes gärningsmannen lindrigare. När en gärning föregåtts av ett homosexuellt närmande kan tre olika bedömningar aktualiseras; den tilltalade kan gå fri från ansvar eftersom han handlat i nödvärn, den tilltalade kan straffas lindrigare eftersom han provocerats av offrets beteende och den tilltalade kan straffas strängare eftersom hans motiv varit att kränka offret på grund av dennes sexuella läggning. Syftet med uppsatsen är att utreda hur domstolarna resonerar i dessa fall och på viket sätt domstolarna beaktar den omständigheten att gärningen föregåtts av ett homosexuellt närmande. När medför detta en mildare bedömning för den tilltalade? Hur resonerar domstolen kring ett eventuellt hatmotiv? Fokus ligger främst på resonemang om provokation och hatmotiv eftersom nödvärn endast åberopats i ett fåtal fall. Rättsfallen analyseras även med heteronormativitet som teoretisk utgångspunkt och en viktig aspekt är om heteronormativa föreställningar kommer till uttryck i domskälen. I uppsatsens inledande och teoretiska del redogörs för gällande rätt avseende nödvärn, provokation och hatbrott. Uppsatsens senare del är av mer praktisk karaktär och består av en rättsfallsstudie där 22 avgöranden, majoriteten från tingsrätt och hovrätt, behandlas. Domstolarna är relativt fria vid bedömningen av om den tilltalade provocerats och om det föreligger ett hatmotiv, medan det finns fler riktlinjer i förarbetena kring hur nödvärn ska bedömas, och det finns därmed en risk att utomrättsliga faktorer påverkar besluten. De viktigaste slutsatserna jag kom fram till är följande. Domstolarna tycks prioritera provokation framför hatbrott vilket leder till att något hatmotiv inte anses föreligga, alternativt att någon diskussion kring ett eventuellt hatmotiv inte förs, när gärningsmannen provocerats. Domstolarna visar även en obenägenhet att reflektera över omständigheter som kan tyda på att gärningen utgör ett hatbrott, till exempel att gärningsmannen inte lämnat en trovärdig version av händelseförloppet, att gärningen karakteriseras av övervåld och omständigheter som tyder på att gärningsmannen sedan tidigare haft en avsikt att begå våld mot offret. Detta ger uttryck för heteronormativa föreställningar där beteenden som avviker från normen ses som rimliga förklaringar till gärningsmännens reaktioner. Gärningsmannens motiv ifrågasätts inte eftersom denne tillhör normen och hans värderingar ses därmed som neutrala. Det finns därför en risk att gärningar som lagstiftaren angivit ska anses mer klandervärda straffas lindrigare istället för svårare. Även om dessa brott inte följer den typiska mediebilden av hur ett hatbrott ska se ut och gärningsmannens våld delvis kan förklaras av att han utsattes för ett sexuellt närmande ska gärningsmannen straffas svårare om ett motiv för gärningen varit att kränka offret på grund av dennes sexuella läggning. Det är därför viktigt att eventuella hatmotiv uppmärksammas och utreds under förundersökningen samt att åklagaren åberopar sådana motiv och lyfter fram betydelsen av den sexuella läggningen.