Att finna sin unika egenart och bygga en positiv självbild för elever med utvecklingsstörning : - en fallstudie

Sammanfattning: I läroplanerna för grund- och grundsärskolan står att läsa om skolans uppdrag att låta varje elev finna sin unika egenart för att aktivt kunna ta del i samhället. Många lärare inom och utom särskolan bär på frågan om hur de ska möta elever med utvecklingsstörning på bästa sätt. Utifrån syftet att undersöka hur elever med utvecklingsstörning uttrycker sig kring bilden av sig själva och hur de ser på sina möjligheter att verka i samhället, samt genom arbetets frågeställning, söks efter hur elever med utvecklingsstörning beskriver bilden av sig själva och sig själva i relation till sin egen utvecklingsstörning, hur de beskriver samhällets syn på gruppen utvecklingsstörda samt hur de beskriver sin framtid som samhällsmedlemmar. Goffmans stigma-teori, tillsammans med Anonowskys KASAM, används som arbetets teoretiska ramverk.   Självbilden, hur du ser på och värderar dig själv, står i nära samklang med samtidens syn på människa och samhälle. Dels formas bilden av dig själv genom reflektion över det egna jaget, dels genom interaktion med omgivningen. Vi har alla olika förutsättningar med oss in i livet som underlättar eller försvårar processen att bygga en självbild som är hållbar och ger en rättvis spegling av vår identitet. En sådan förutsättning är att ha en intellektuell funktionsnedsättning, en utvecklingsstörning. Samhällets syn på personer med utvecklingsstörning har varierat genom tiderna. Uttryck som ”sinnesslö”, ”bildbar” och ”obildbar” säger mycket om hur en tidigare samtid såg på funktionsnedsättningen. Idag förs diskussioner kring begreppet ”utvecklingsstörning”, vilka värderingar som ligger bakom och vad begreppet signalerar i ett samhällsperspektiv.   Denna fallstudie bygger på en kvalitativ metod som gett möjlighet att lyfta fram nyanser, samband och underliggande värderingar. Via semistrukturerade intervjuer beskriver fyra respondenter från gymnasiesärskolan synen på sig själva och andra. Den hermeneutiska ansatsen innebär tolkning och förståelse av beskrivningar av självbild och hur den formats i skolkontexten.   Särskoleklassen beskrivs som en trygg plats för lärande och byggande av vänskapsrelationer, en plats för tillhörighet och sammanhang. Tydligt blir ändå att alla fyra respondenter är medvetna om den samhälleliga stigmatisering som funktionsnedsättningen utvecklingsstörning bär på. Samtidigt är det en ljus framtidsyn, ett vanliggörande, som målas upp av respondenterna där banden till föräldrar blir allt vagare och där önskan finns om en egen bostad, familj, barn och arbete.