Fredstida spionage i militära avtal - En folkrättslig studie av NATO SOFA

Sammanfattning: Fredstida spionage har länge varit ett debatterat område inom folkrätten. Det är dock tämligen oklart om verksamheten har någon legal förutsättning i de folkrättsliga källorna. Stater utövar spionage kontinuerligt vilket bidrar till ytterligare förvirring på området. Bristen på kodifiering i internationella konventioner bidrar till att utövandet av spionage istället är beroende av andra folkrättsliga normföreställningar. Dessa kan utvecklas på olika sätt, exempelvis genom avtalsförhållanden. Uppsatsens syfte är att utreda huruvida spionage utgör en folkrättkränkning när sådan begås inom ramarna för ett så kallat Status of forces agreement. Dessa avtal reglerar rättslig ställning för en sändarstats militära styrkor när dessa befinner sig på ett främmande territorium. Traktaten fyller ofta syftet av att skapa ett funktionellt medel för samarbete inom militärallianser. Det saknas emellertid belysande debatt om spionagets rättsliga ställning i dessa avtal. I uppsatsen argumenteras för att utövandet av spionage är tillåtet att bedriva inom SOFA:s. Främst fungerar nämligen verksamheten som ett sätt för att främja enskilda staters nationella säkerhet. Ett folkrättsligt förbud hade motverkat dessa intressen. Uppfattningen är dessutom att spionage samtidigt bidrar till ökade incitament för att initiera olika former av samarbeten. I uppsatsen används interdisciplinära teorier för att skapa en meningsfull diskussion om de intressen spionage faktiskt främjar.