Tvångsparning och valpens tidiga utveckling - ett djurskyddsproblem? :

Detta är en Y-uppsats från SLU/Dept. of Animal Environment and Health

Sammanfattning: Detta examensarbete är en litteraturstudie, som är baserad på både äldre och nyare vetenskaplig litteratur, samt populär facklitteratur. Syftet med detta examensarbete är att åskådliggöra två problemområden inom den svenska kennelverksamheten/hundaveln. Tvångsparningar av tikar är ett stort djurskyddsproblem som strider mot svensk djurskyddslagstiftning. Trots att denna metod medför lidande hos tiken används den flitigt hos verksamma kennelägare, samt hos avelsdjursägare. I facklitteratur, som privatpersoner kan komma i kontakt med, illustreras detta övergrepp i detalj, fast då under namnet parningshjälp. Denna s.k. parningshjälp, anses av dessa författare, vara nödvändig, för att inte hundarna under parningsakten ska skada varandra eller tröttas ut. Denna metod påminner om den s.k. våldtäkten mellan hundar som observerats i studier av herrelösa hundar i Indien. Det finns alltid minst ett skäl till att tiken inte accepterar den utvalda hanhunden och att tvinga henne till parning, trots hennes ovilja, leder det till fysiskt och psykiskt lidande. Fysiologiska hinder kan vara orsaken till att tiken inte vill genomföra en parning, såsom slidkatarr, förträngningar eller ryggproblem. Varje tik har vidare en egen preferens om tilltänkta fadern till hennes avkomma. Denna preferens är till för att tiken ska undvika inavel i populationen, samt att hon ska välja den hanhunden med de mest fördelaktiga generna till avkomman. Kennelägaren ansvarar för valpens tidigaste utveckling, som är oerhört viktig för hundens vidare förutsättningar som vuxen. Den prenatala perioden, dvs. tiden före födseln, kan påverka valpen negativt om tiken är stressad under dräktigheten. Valpens viktigaste period, socialiseringsperioden, innefattar socialisering till människan, men även artprägling och miljöträning. Under denna period läggs grunden till hur valpen och senare hunden kommer att fungera i sitt sociala umgänge med människan. Vidare lär sig valpen, genom artprägling, hundens arttypiska språk, samt hur den ska umgås med andra hundar. Om valpens behov inte blir tillfredställda, samt om felaktig eller otillräcklig socialisering sker, leder detta till att hunden senare i livet kan utveckla rädsla eller aggressivt beteende gentemot människor eller andra hundar. Avlivning av friska hundar, med denna typ av beteendeproblem, är vanligt förekommande och ska ses som ett djurskyddsproblem. Om istället resurser läggs på träning och/eller medicinering för återanpassning är möjligheten stor att dessa hundar kan fungera utmärkt i människans sociala samhälle.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)