Självförsvar vid överfall - Nödvärn och nödvärnsexcess

Sammanfattning: Denna uppsats har via en rättsdogmatisk metod undersökt gällande rätt avseende nödvärn och nödvärnsexcess vid överfall. Den faktiska rättstillämpningen i underrätterna har inte berörts. Rätten till försvarsvåld gentemot brottsliga angrepp tillkommer dels den angripne, dels envar som befinner sig på platsen för angreppet. Denna rätt regleras i nödvärnsstadgandet i 24 kap. 1 § BrB. Skulle omfattningen av försvarsvåldet anses vara uppenbart oförsvarligt med hänsyn taget till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt har försvarsvåldet överskridit nödvärnsrättens ramar. Den åtalade kan ändå frikännas, om omständigheterna vara sådana att denne endast svårligen kunnat besinna sig. Bedömningen av dessa omständigheter skall göras med hänsyn tagen till farans art, tiden som den tilltalade haft till sitt förfogande och den tilltalades personliga egenskaper. Detta regleras i excesstadgandet i 24 kap. 6 § BrB. För både nödvärn och nödvärnsexcess gäller att lagstiftaren i stor utsträckning har överlåtit de många komplexa tolkningsfrågorna i händerna på domstolarna. Nödvärnsrätten är allmän, vilket betyder att nödvärnsstadgandet skall anses ingå i alla straffstadganden, inom den allmänna straffrätten såväl som specialstraffrätten. Vidare är stadgandet obligatoriskt, domstolen är alltså tvingad att tillämpa nödvärnsstadgandet om rekvisiten är uppfyllda. Slutligen är nödvärnsrätten objektiv, vilket innebär att det vid försvarlighetsbedömningen skall tas hänsyn till hur situationen faktiskt var, den åtalades uppfattning av situationen spelar ingen roll – han behöver alltså inte ha insett att han var i en nödvärnssituation. Att nödvärnsrätten är objektiv innebär också att det våld som den tilltalade utövat överhuvudtaget inte är brottsligt. Excesstadgandet är, i likhet med nödvärnsstadgandet, allmänt och obligatoriskt. Dessutom är det osjälvständigt – för att excess skall vara aktuellt så måste någon av de andra ansvarsfrihetsgrunderna i 24 kap. BrB föreligga. Till skillnad från nödvärn är nödvärnsexcess en subjektiv ansvarsfrihetsgrund; detta innebär dels att bedömningen förs utifrån hur den åtalade bedömde situationen, dels att gärningsmannen endast blir ursäktad för sitt försvarsvåld – detta anses dock fortfarande vara brottsligt. Nödvärn och nödvärnsexcess i sin nuvarande form har en förhållandevis lång historia i svensk rätt. Rättskällorna på området är överens i de grundläggande frågorna. Dock förekommer det på sina ställen oenighet eller tveksamhet angående gränsdragningarna avseende detaljer i nödvärnsrättens försvarlighetsbedömning och nödvärnsexcessens besinningsbedömning. Exempelvis frågan om man har rätt att stanna på platsen och försvara sig mot ett brottsligt angrepp, eller om man är tvungen att, om möjligt, avvika istället för att bruka våld. När det inte rör sig om planerade uppgörelser är rättskällorna relativt klara – det finns generellt sett ingen plikt att bege sig från platsen, utan man har rätt att försvara sig om man föredrar det. På grund av HD:s aningen märkliga domskäl i NJA 2005 s. 237 är läget avseende uppgörelse dock mer svårtolkat, och vad som gäller i sådana fall måste betecknas som oklart. Huruvida stadgandena om nödvärn respektive nödvärnsexcess är tillämpliga i fall där den angripne, i ett berusat tillstånd, själv provocerat fram angreppet genom verbalinjurier råder det också oenighet om och doktrinen är splittrad i frågan. Bevisbördan och beviskrav avseende den åtalades invändningar om nödvärn respektive nödvärnsexcess är ett mycket viktigt område, som genom de fö-redömligt tydliga domskälen i NJA 1990 s. 210 dessutom är synnerligen väl utrett. För att den åtalade skall kunna ådömas ansvar krävs det att åklagaren vederlägga dennes nödvärns- eller nödvärnsexcessinvändning. Beviskravet är dock lägre än normalt – det krävs endast att åklagaren förebringar så mycket bevisning att invändningen framstår som obefogad. Det är min uppfattning att gällande rätt på området stämmer väl överens med lagstiftarens avsikt. Dock finns det naturligtvis alltid utrymme för förbättringar. Dels är planerade uppgörelser och situationer där båda sidor vill slåss ett område där viss otydlighet råder, och som lagstiftningen inte verkar vara särskilt väl anpassad för. Vidare anser jag att det i en avsevärd del av rättskällorna råder en betydande stelbenthet avseende bedömningen av de möjligheter som en person utsatt för ett brottsligt angrepp har att bedöma situationen och resultatet av det försvarsvåld denne använder sig av. Domstolarna, framförallt underrätterna, och viss doktrin tenderar ibland att behandla slagväxlingar väl tekniskt – att räkna slag för slag under de ibland väldigt korta skeendena är enligt min uppfattning ofta verklighetsfrånvänt. Likaså är min uppfattning att det bland rättskällorna generellt sett tas för liten hänsyn till den rädsla och stress som den angripne upplevt när denne försvarat sig mot ett överfall.