Överlämnande till rättspsykiatrisk vård samt den särskilda utskrivningsprövningen - Krav på rättssäkerhet, förutsebarhet och humanitet

Sammanfattning: Uppsatsens övergripande syfte är att utreda under vilka förutsättningar en domstol kan överlämna en psykiskt störd lagöverträdare till påföljden rättspsykiatrisk vård. Det är mycket omdiskuterat och ifrågasatt huruvida den rättspsykiatriska vården, i synnerhet den särskilda utskrivningsprövningen, är rättssäker och human för den enskilde. Domstolen kan överlämna en gärningsman till rättspsykiatrisk vård om denne vid domstillfället lider av en allvarlig psykisk störning. Vidare måste tvångsvård bedömas som nödvändig med hänsyn till lagöverträdarens psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt. En helhetsbedömning ska därmed göras med beaktande av sysselsättning, bostadssituation, eventuellt missbruk och risk för återfall i brottslighet. En rättspsykiatrisk undersökning genomförs för att utreda dessa frågor och utlåtandet som följer fungerar som beslutsunderlag för domstolen. Anser domstolen att det finns en betydande återfallsrisk i allvarlig brottslighet kan vården kombineras med särskild utskrivningsprövning. Frågan om vårdens upphörande, det vill säga om en person kan skrivas ut eller inte, prövas då av förvaltningsrätten. Förvaltningsrättens beslut grundas delvis på en riskbedömning gällande framtida brottslighet som genomförs på vårdenheten. Målet med riskbedömningen är att kartlägga eventuella riskfaktorer, exempelvis dålig behandlingsbarhet och brist på motivation. De riskbedömningar som genomförs är tämligen osäkra. Våldshandlingar kan enbart korrekt förutses i ca 75 % av fallen. Detta innebär att ungefär vart fjärde fall felbedöms. Därmed ställs två intressen mot varandra; samhällets rätt att skydda sig mot farliga medborgare och kravet på rättssäkerhet för den enskilde. Den har ifrågasatts huruvida den särskilda utskrivningsprövningen är etisk och human för den enskilde. En patient kan sakna medicinskt behov av tvångsvård men ändå nekas utskrivning, på grund av att det finns en återfallsrisk i allvarlig brottslighet. Psykiatrin har i uppgift att såväl vårda som tillgodose samhällsskyddsaspekten vilket framförs som bekymmersamt. Vidare kan det strida mot läkaretik att vårda någon utan vårdbehov, vilket även Madriddeklarationen förbjuder. Den rättspsykiatriska vården och den särskilda utskrivningsprövningen framstår inte som särskilt förutsägbar och rättssäker för den enskilde och en reform är behövlig. Psykansvarskommittén lade år 2002 fram ett förslag på en reform. Band annat föreslogs att den självständiga påföljden överlämnande till rättspsykiatrisk vård skulle avskaffas. Om rättspsykiatrisk vård upphävs, avskaffas även den särskilda utskrivningsprövningen och därmed möjligheten att tillgodose samhällsskyddsaspekten. För att även i framtiden kunna skydda samhället mot potentiellt farliga gärningsmän, föreslog Psykansvarskommittén ett införande av en tidsobestämd påföljd, en så kallad samhällsskyddsåtgärd. Åtgärden ska kunna tillämpas vid synnerlig grov brottslighet, då det finns en hög återfallsrisk och i de fall där övriga påföljder bedöms otillräckliga. Verkställigheten föreslogs exempelvis kunna ske inom sjukvården. Psykansvarskommittén föreslog att en samhällsskyddsåtgärd skulle kunna tillämpas på två olika sätt, genom en primär eller en sekundär modell. Enligt den primära modellen, vilken Psykansvarskommittén förespråkade, fattas beslut om samhällsskyddsåtgärd redan vid domstillfället. Det framstår dock som tveksamt hur domstolen ska kunna avgöra om en person bör omfattas av åtgärden eller inte i detta tidiga skede. Om gärningsmannen vårdas och visar goda behandlingsresultat kan en återfallsrisk minimeras och därmed är en samhällsskyddsåtgärd inte nödvändig. Därför vore det bättre om den sekundära modellen tillämpades. Beslutet om samhällsskyddsåtgärd fattas då i ett senare skede, efter att personen vårdats eller verkställt en påföljd. Åtgärden skulle kunna verkställas inom ett särskilt institut där målet enbart är att minimera återfallsrisken, genom att exempelvis ordna sysselsättning för den enskilde. Genom denna lösning skiljs vårdbehovet och samhällsskyddet åt på ett tydligt sätt, till skillnad från nuvarande ordning. Ett antal reaktioner och kritik följde av förslaget om samhällsskyddsåtgärd, bland annat att förslaget innebär en renässans av interneringstanken. Det är önskvärt, dock inte helt enkelt, att skapa en ordning som skyddar samhället mot farliga gärningsmän och samtidigt tillgodoser grundläggande rättssäkerhetskrav för den enskilde.