Markägoförhållanden i södra Sverige : En studie om markägoförhållanen i tre kommuner och dess påverkan på planeringen

Sammanfattning: Sammanfattning Markägande har länge setts som en värdefull resurs, både för den offentliga och den privata sektorn. I Sverige är det lagstadgat att det är kommunen som ska planlägga mark- och vattenanvändning genom det kommunala planmonopolet. För att kommunen ska kunna se till att det som planläggs realiseras bör markägande vara en central faktor. Privata aktörer har en tendens att ha intentioner med sina markägor som strider mot det kommuner vill uppnå. Ett av dessa områden där intressen ofta skiljer sig åt mellan dessa privata aktörer och kommuner är bostadsfrågan. Med utgångspunkten att kommunen vill bygga bort bostadsbristen och privata aktörer i större utsträckning vill göra ekonomiska vinster så borde bostadstypen samt antal producerade bostäder påverkas av vem som äger marken. Syftet med studien är således att bidra till kunskapsutvecklingen kring hur ägande av mark påverkar den kommunala planeringen i frågor om tillväxt och exploatering.  De tre fall som undersökts i arbetet är Kalmar kommun, Växjö kommun och Karlskrona kommun. För att ge ett djup i studien har även tätorterna Kalmar stad, Ljungbyholm, Växjö stad, Rottne, Karlskrona stad och Jämjö undersökts för att ge svar på frågan om: hur planeringsstrategin i dessa kommuner påverkas av det kommunala och privata markägoförhållandet? Markägoförhållanden i respektive kommun och ort, tillsammans med planeringsinriktning för exploatering av bostäder och verksamheter är sådant som studerats närmare i arbetet. Resultaten visade att all tre kommunerna endast ägde en liten del av den totala markytan i kommunerna. Trots det tycktes kommunerna inte vara särskilt begränsade i varken ambitioner att växa eller antal producerade bostäder. Resultaten visade även på att kommuner koncentrerat sitt markägande i och omkring befintliga tätorter, vilket tyder på att det är strategiskt fördelaktigt för kommuner att äga mark i områden som växer och där andra aktörer vill bygga. Genom att äga mark i strategiska lägen dras slutsatsen att kommunerna till en högre grad kan styra exploateringen av bostäder och till viss del även verksamhetsetablering i önskad riktning. Därav tycks den ägda markens lokalisering vara av större betydelse än vad som initialt antogs samtidigt som stora mängder kommunalägd mark inte tycks vara av största betydelse för en fungerande kommunal planering.