Bildning är ett måste för att man ska kunna leva ett sunt och rikt människoliv : En undersökning av Anna Sandströms pedagogiska synpunkter och ideer om syftet med flickors utbildning

Sammanfattning: Anna Sandström (1854- 1931) var lärare, grundare av en flickskola och en ansedd debattör i pedagogiska frågor i Stockholm på 1880-talet. I den här uppsatsen granskas två av hennes skrifter ”Gifva våra flickskolor berättigad anledning till missnöje” (1880) och Realism i undervisning eller Språkkunskap och bildning (1882).  Syftet är att analysera hennes kritik av undervisningen i flickskolorna och hennes förbättringsförslag. Förslagen visar Sandströms bildningsideal och hennes mål för flickornas utbildning. För att få elevsynpunkter på den utbildning som formats av Anna Sandström har jag analyserat fyra uppsatser skrivna av avgångselever 1908 under rubriken ”Tankar vid slutet av min skoltid” och ytterligare fyra uppsatser från 1918 med titeln ”Inför slutet av min skoltid”. Metoden som använts är kvalitativ textanalys i två dimensioner som den beskrivits av Pär Widén i Handbok i kvalitativ textanalys. Den första dimensionen tar upp författarens intentioner med texten och den andra tar upp textens form och innehåll. Den teoretiska utgångspunkten är Ingela Schånbergs beskrivning av tidens kvinnoideal i Det dubbla budskapet: Kvinnors bildning och utbildning i Sverige under 1800- och 1900-talen. Hon beskriver två idealbilder för kvinnor: den religiöst - romantiska och den religiöst - nationella. Resultatet av analysen av Sandströms skolkritiska texter visar att hon ser möjligheter för flickskolor att var föregångare i skolutvecklingen. Pojkarnas utbildning på läroverken är hårdare reglerad och konservativ. Nackdelar i flickskolan som överdimensionerad grammatikundervisning var ett arv från läroverken, där grammatik ansågs vara träning i logik.  Två grundpelare i Sandströms pedagogik är det hon kallar det reala och det ideala. Det reala är fakta och det ideala en moralisk fostran. Sandström har ett humanistiskt bildningsideal, som formuleras i allmänna termer. Hennes metodkritik är praktisk och konkret. Hon föreslår minskad grammatikundervisning, nya huvudämnen i flickskolan i stället för franskan, geografi och historia föreslås som huvudämnen. Metodprincipen ska vara att utgå ifrån det kända och därefter forma en regel och att ge djup i stället för att behandla många ämnen översiktligt. I elevuppsatserna tar eleverna upp önskan om att göra sin plikt och att göra nytta i samhället. Inställningen stämmer väl in på Schånbergs beskrivning av den religiöst- nationella bilden av kvinnans roll i samhället. Varken Sandström eller eleverna ger några konkreta svar på vad utbildningen ska användas till. Det Anna Sandström formulerar är att ge bildning och ideal.