Några spörsmål kring entreprenadkontrakt. Särskilt om betalningsmomentet.

Sammanfattning: I Sverige finns ingen särskild lagstiftning som styr entreprenadavtal mellan näringsidkare utan parterna har gemensamt utarbetat ett standardavtal, AB 92. Standardavtalet har utvecklats sedan slutet av 1800-talet och ges idag ut av Byggandets kontraktskommitté. AB 92 lämpar sig enbart att användas på den svenska marknaden. När utländska avtal kommer till stånd används främst FIDIC:s standardavtal. När ett entreprenadavtal ingås mellan en näringsidkare och en konsument gäller konsumenttjänstlagen och i vissa fall även ABS 95. Vid själva upphandlingsförfarandet är det av vikt att beställaren av en entreprenad preciserar vad som skall uppnås eftersom en rad anbud från olika entreprenörer skall kunna jämföras. För näringslivet finns inga bestämda regler för upphandlingen utan företagen fastställer och följer egna regler. Olika sorters entreprenadformer finns, nämligen delad entreprenad, generalentreprenad och totalentreprenad. Vilken av dessa former som används beror på ekonomin, projekttiden, risktagandet och typen av projekt. Ett av beställarens viktigaste åtagande i avtalet är att ersätta entreprenören. Parterna har möjligheten att avtala på vilket sätt betalning skall ske. Huvudregeln i AB 92 är betalning med fast pris. I 6:10 sägs att betalning skall erläggas enligt betalningsplan och mot faktura. Beställaren har en rätt att hålla inne 5 % av kontraktssumman som betalas först när entreprenaden är godkänd. Beställaren har dessutom en möjlighet att hålla inne ett visst belopp av slutfakturan om parterna tvistar om dess storlek. Även vid konsumententreprenader har parterna en frihet att avtala om hur betalning skall ske. I de fall så inte sker är regeln i konsumenttjänstlagen den att beställaren skall betala vid anfordran efter det att tjänsten har utförts. Används ABS 95 får beställaren hålla inne 10% av kontraktssumman som säkerhet. AB 92 innehåller, till skillnad från den svenska obligationsrätten och FIDIC ingen bestämmelse för entreprenören att hålla inne med sin prestation i de fall beställaren inte betalar. En tänkbar utväg för entreprenören är att häva avtalet. En hävning gäller enbart återstoden av kontraktet, vilket innebär att entreprenören inte har någon nytta av hävningsrätten i de fall entreprenaden är slutförd. Konsumenttjänstlagen ger entreprenören rätt att suspenderar arbetet i de fall han inte får betalt. Möjligheten finns enbart i de fall parterna har avtalat om betalningssättet. Detta eftersom huvudregeln i lagen annars säger att entreprenören skall vara klar med tjänsten innan betalning skall ske. Standardavtalen underlättar oftast för parterna vid avtalsslutet. De åstadkommer dessutom ett regelsystem i branschen som till stor del ersätter dispositiva regler. En del nackdelar finns dock&semic de kan t.ex. vara ensidigt formulerade och därmed gynna en av parterna Normalt räcker det att parterna har hänvisat till standardavtalet för att det skall anses införlivat i avtalet. Har så inte gjorts kan det diskuteras om AB 92 ändå gäller såsom handelsbruk. Olika åsikter om detta finns i doktrinen. Inget entydigt svar kan därför ges. Avtalet bör däremot kunna gälla som partsbruk. En intressant fråga inom entreprenadjuridiken är om analogislut är möjliga, främst från köplagen men också från konsumenttjänstlagen. Ingen av lagarna är direkt tillämpliga på entreprenader i näringslivet. Även här har doktrinen olika åsikter och läget är oklart. I propositionen till köplagen sägs att det inte är meningen att direkt utforma en köplag så att den skall fungera som en allmän civillag. Problemet med detta uttalande är att det fästes stor vikt vid den gamla köplagen och det kan därför bli en brist i harmonin med den köprätt som nu är lagfäst. Konsumenttjänstlagen är den enda befintliga lag som används på entreprenader, men då mellan näringsidkare och konsumenter. Dock finns röster som menar att den ändå skulle kunna användas i näringslivet, främst om en part är klart underlägsen den andra. Ett sådant förhållande skulle då kunna liknas vid ett konsument-näringsidkarförhållande.