Se till mig som liten är : Anmälningsplikt i förskolan

Sammanfattning: Anmälningsplikten är juridiskt bindande för de som är verksamma inom förskolan. En anmälan ska göras vid minsta misstanke om att ett barn far illa och det finns då inte heller några krav på bevis för den subjektiva tolkningen en pedagog eller annan personal gör. Hur viktigt stödet av övriga i arbetslaget upplevs är självklart individuellt, men alla pedagoger är inte nödvändigtvis lika självsäkra att genomföra en anmälan på egen hand. Tecken på vanvård kan vara allt från allehanda märken på kroppen till ett barns beteende eller yttringar. Genom att vara välinformerad samt ha djup kunskap kan en pedagog ändå vara någorlunda förberedd på de svårigheter en anmälan kan medföra. Pedagoger ska också upprätthålla en nära och förtroendefull relation till vårdnadshavare även efter en eventuell anmälan är gjord. Att relationen eventuellt raseras i och med en anmälan kan därav lätt ses som ett problem. Studien avser belysa olika aspekter gällande anmälningsplikten och vilka svårigheter verksamma pedagoger kan uppleva i samband med misstanke om att barn far illa. Studien använder intervju som redskap för att få en djupare och mer detaljerad bild av de medverkandes subjektiva syn på ämnet. Intervjufrågorna var utformade på ett sådant sätt att det gavs möjlighet för mer uttömmande svar. Intervjuerna spelades även in, vilket tillät intervjuaren att helt fokusera på vad respondenten sa och därmed också lättare kunna komma med relevanta och givande följdfrågor. Studiens resultat pekar på brister i hur pedagoger informerats och utbildats gällande anmälningsplikten men även vikten av väl genomarbetade kris- och handlingsplaner ute i verksamheten. Samtliga informanter hade svårt att definiera ”minsta misstanke” i förhållande till deras eller arbetslagets handlande. Ingen av informanterna uttryckte någon erfarenhet av att ha varit oeniga i sina respektive arbetslag vid något anmälningstillfälle men pekade likaså på att ansvaret är individuellt. Det framkom att det finns en viss rädsla att ha gjort fel när det kommer till anmälningar och att då anmäla ”i onödan”, men även att det tyvärr är lättare när det är tydliga tecken eftersom det lämnar mindre utrymme för spekulationer. En annan gemensam nämnare i svaren var att alla medverkande hellre anmälde med risk för att ha fel än att inte ha anmält alls och då också behöva gå i ovisshet.