Gemensam plats som gemensam nämnare

Sammanfattning: Sammanfattning Detta arbete syftar till att fokusera på social hållbar utveckling, och hur man med hjälp av olika metoder kan förbättra förutsättningarna för en god livsmiljö för invånarna i Arlöv. Arlöv är en tätort belägen i Burlövs kommun, som ligger mellan Malmö och Lund. Burlöv är Sveriges till ytan näst minsta kommun med drygt 17 000 invånare varav 10 000 bor i Arlöv. Jag har undersökt vilka förutsättningar ungdomarna i kommunen har på de befintliga ungdomsgårdarna i Burlöv, och jag har även undersökt vilka satsningar kommunen gör. Min utgångspunkt har varit att belysa ungdomarnas situation och tydliggöra vikten av att involvera dem i planerna för kommunens utveckling. Min förhoppning är att detta arbete ska hjälpa dem som arbetar med utvecklingen av en ny mötesplats att komma Arlöv närmare. I och med en ökad urbanisering och ett växande behov av att förtäta städer har begreppet hållbar utveckling blivit mer och mer uppmärksammat. I boken Socioekologisk stadsutveckling, 2015, skriver författarna Moa Tunström, Ulrika Gunnarsson-Östling och Karin Bradley om hur miljömässiga och sociala åtgärder hänger samman. Begreppet hållbar utveckling är ett paraplybegrepp innehållande sociala, miljömässiga och ekonomiska dimensioner och har i synnerhet i Sverige fått stå för satsningar på ekologisk hållbarhet. Med detta har det uppkommit ett behov av att betona vikten av social hållbarhet menar författarna. Begreppet social har kommit att användas allt oftare men samtidigt råder det, enligt författarna, en oklarhet kring vad det egentligen innebär, hur det kan användas praktiskt och dess främsta syfte (Tunström et al 2015, s.42). Vad är en god social miljö i en stad? Sverige är ett välfärdssamhälle. Välfärd i stort handlar om att alla människor ska ha det bra, känna glädje och tillhörighet och ha en meningsfull tillvaro. Ofta beskrivs social hållbarhet med ord som trivsel, gemenskap, ett fungerande vardagsliv, eller livskvalitet och balans mellan arbete och fritid. Ett socialt hållbart bostadsområde beskrivs många gånger som ett med förutsättningar för en känsla av hemhörighet till och samhörighet på platsen (Tunström et al 2015, s.42). För att det ska kunna uppnås behöver människor ha hyfsade förutsättningar i en rad aspekter så som arbete, inkomst, utbildningsmöjligheter, bostad, äldreomsorg med mera. Detta bäddar för att människor ska kunna skapa sig ett gott liv och bidra till samhället. God välfärd och välfärdens fördelning är förutsättningar för det som brukar kallas ett välfärdssamhälle. I det här arbetet har jag tittat närmare på ett specifikt projekt som kommunen arbetar med. Det finns planer på att bygga ett nytt bostadsområde i centrala Arlöv, kvarteret Ugglan, som ska komma att bli Arlövs nya centrum. På denna plats finns det tankar om att skapa en mötesplats för ”alla”, som jag fortsättningsvis hänvisar till som Mötesplatsen. Enligt planerna är Mötesplatsen riktad till vuxna, personer över 18 år. Min avsikt med detta arbete är att lyfta in ungdomarna i de redan befintliga planerna för Mötesplatsen. Ungdomarna är en grupp som inte prioriteras tillräckligt högt i kommunen, enligt mig. Syftet är att belysa vikten av att bygga broar över generationsgränser och vilka positiva effekter det kan ha på samhället. Jag använder mig av begreppet socialt hållbar stadsutveckling för att beteckna en utveckling av staden mot ökad integration och minskad segregation. Genom att skapa en plats för möten mellan olika generationer och kulturer kan det generera ett rikare kultur- och aktivitetsutbud för Arlövs invånare. Det kan med tiden också utveckla en ökad förståelse och respekt mellan olika grupper som på sikt kan leda till en ökad känsla av trygghet i samhället. Att aktivt arbeta för en gemenskap och ökad integration kan med andra ord långsiktigt vara positivt för kommunen, ortens rykte men viktigast av allt för medborgarna. Begreppet social hållbar utveckling saknar en entydig avgränsning då tolkningar och synsätt på sociala värderingar kan förändras över tid, i takt med att sociala normer och värderingar ändras. Professor emeritus i socialt arbete, Sören Olsson, har skrivit artikeln Social hållbarhet i planeringsperspektiv där han närmar sig hållbarhetsbegreppet och diskuterar den sociala aspekten inom området stadsutveckling. Han menar att begreppet social hållbarhet utgår från två perspektiv. Det ena skulle man kunna kalla för ett välfärds-perspektiv. Det handlar om att människor ska ha en skaplig standard och leva i en trivsam miljö, samt att fördelningen av sociala resurser ska vara någorlunda rättvis. Det andra perspektivet handlar om samhällets problemlösnings-kapacitet, det vill säga sociala systems förmåga att lösa problem och hantera intressen (Olsson 2012, s.3). Enligt Olsson finns det ett starkt samband mellan välfärd och samhällsoro och att en god välfärd som är någorlunda rättvist fördelad har en stark koppling till social hållbarhet (Olsson 2012, s.3). Fördelningen är betydelsefull för frågan om delaktighet och utanförskap i samhället och det ligger alltså ett ansvar på kommuner att fördela resurser rättvist, då det långsiktigt också motverkar segregation i samhället och verkar för engagerade medborgare. I boken Socialt kapital – i ett välfärdsperspektiv, 2011, skriver författarna Bengt Starrin och Rolf Rønning om vikten av socialt kapital. Starrin är professor i socialt arbete vid Karlstads universitet och Rønning är professor i socialpolitik vid högskolan i Lillehammer. De menar att socialt kapital är viktigt för vår hälsa och för vår välfärd. Socialt kapital är en resurs som blir tillgänglig för människor när de lär känna och får förtroende för varandra. Denna resurs är också en välfärdsresurs eftersom den underlättar för människor att ta sig ur en utsatt situation, finna arbete, försörja sig och hålla sig friska. Individer med många sociala band på arbetsplatsen, i skolklassen, i bostadsområdet, i föreningar och organisationer, i sin etniska grupp eller liknande innehar socialt kapital i form av kontakter, nätverk och stöd, liksom en mängd olika sociala tillhörigheter (Starrin & Rønning 2011, s.11ff). I sin bok skriver författarna att mycket forskning tyder på att samhällen som präglas av störst social jämlikhet lyckas bäst med att skapa sammanhållning och tillit. Om skillnaderna i levnadsstandard blir alltför stora tycks det bli svårt för människorna att lita på varandra (Starrin & Rønning 2011, s.12). En känsla av trygghet, trivsel och en gemenskap kan alltså generera socialt kapital hos individer. Genom att aktivt arbeta för att integrera medborgarna och möjliggöra för generationsöverskridande möten underlättar man för medborgarna att bygga upp ett socialt kapital. Att arbeta för en gemenskap inom Arlöv kan med andra ord hjälpa invånare som lever i utsatthet. Starkare medborgare kan i större grad påverka sin egen livssituation, vilket är en stor vinst både på individnivå men också på samhällsnivå. Det är därför av stor vikt att kommuner, i detta fall Burlövs kommun, aktivt arbetar för att möjliggöra för invånarna att utveckla sitt sociala kapital, då det ger ringar på vattnet och kan bland annat bidra till en ökad trygghetskänsla i Arlöv. Som ett steg i rätt riktning satsar kommunen nu på att skapa en mötesplats för Arlövs invånare. Grundtanken är att skapa en plattform för medborgarna att mötas på och att bygga broar mellan olika grupper i samhället. Till en början planerade man för att Mötesplatsen skulle vända sig till vuxna, det vill säga till personer som är 18 år eller äldre. Under mitt arbete har arbetsgruppen bakom projektet Mötesplatsen fått ta del av mitt arbete och jag har delgivit dem mitt perspektiv. Det har resulterat i att de nu bestämt att Mötesplatsen ska vara för alla. Det gläder mig och jag tror det är ett steg i rätt riktning i arbetet för en god socialt hållbar utveckling i Arlöv. Att involvera ungdomarna i den här typen av satsningar på en ort tror jag är mycket viktigt. De är en viktig grupp då de snart är vuxna och ska ut i och bli en bidragande del i samhället. För att de ska kunna bli en bidragande del i samhället behöver de inkluderas tidigt, för att undvika att de hamnar på fel bana i livet. Arbetsgruppen säger att de inte vill forma Mötes-platsen utifrån sina perspektiv utan anser att om man ska skapa en plats för medborgarna, måste också medborgarna få vara med och påverka. För att det ska vara möjligt måste arbetsgruppen skapa sig en kontextförståelse genom att möta invånarna. Detta kan göras genom exempelvis intervjuer, offentliga möten, enkäter, olika sociala medier med mera. Under mitt arbete blev det tydligt för mig att det idag inte finns någon effektiv kommunikationskanal mellan arbetsgruppen och kommunens ungdomar. Det är grundläggande för projektets utveckling att arbetsgruppen bygger upp en relation och dialog med ungdomarna. En sådan kanal måste byggas upp på rätt sätt för att vara effektiv och givande för båda parter. Det är viktigt att man möter målgruppen på målgruppens villkor för att den ska kunna känna förtroende. Det som möjliggjorde för mig att nå fram till ungdomarna var att jag mötte dem i en miljö som de var bekväma i och jag träffade dem upprepade gånger. Jag avtalade aldrig nån tid med någon av ungdomarna utan jag dök upp och umgicks med dem på ungdomsgårdarna. Jag gjorde det tydligt för dem att jag arbetade för att förbättra deras tillvaro och inte att jag på något sätt var där för att övervaka vad de gjorde. Naturligtvis hade jag många frågor jag ville få besvarade, men ville inte att stämningen skulle bli spänd då det skulle kunna få negativa effekter på den relation vi börjat bygga upp. Jag såg till att ta mig tid, ta samtalen som de kom och göra det på ungdomarnas villkor. För att lära känna sin målgrupp är det grundläggande att man skaffar sig en fördjupad förståelse för målgrupps behov, önskemål och förutsättningar. Konstnären Kenneth A. Balfelt fick i uppdrag 2013 av Köpenhamns kommun att tillsammans med sitt team utveckla Folkets park i Nørrebro. Parken skulle utvecklas i relation till den befintliga trygghetsplanen. Då parken renoverades 2008, handlade utvecklingen om mindre gestaltningsingrepp och tillägg. Målet var att få fler människor att använda parken och på så sätt öka trygghetskänslan i parken. Det var centralt i Balfelts arbete att utgå ifrån de som faktiskt brukar platsen frekvent. En av grundpelarna i projektet, som Balfelt och hans team utgick ifrån, var den lokala platskännedomen. För att få en konkret bild av hur parken användes och vad besökare önskade sig av parken använde de sig av lokalbefolkningen som en central informationskälla. Några som vistades i parken dagligen var alkoholister och hemlösa. Denna grupp är ofta oönskad och som i många fall drivs undan och exkluderas i stadsutvecklingsprojekt. Balfelt valde istället att möta dem och ta del av deras perspektiv. Genom bland annat workshops med denna grupp fick teamet en tydlig uppfattning av deras behov och involverade dem även senare i gestaltningsarbetet. Det har resulterat i att denna grupp känner en stolthet över platsen de varit med att utforma och tar därför också ett personligt ansvar för att hålla platsen fin och ren från tomburkar och annat skräp. Teamet byggde upp en relation och dialog till dem genom att spendera tid med dem i parken där de vistades. Det är också av stor vikt att det är tydligt för målgruppen varför man vill möta dem, så det blir tydligt varför de ska ta sig tid för att delge sitt perspektiv. Om man vill få en korrekt uppfattning om behov, önskemål och förutsättningar hos en målgrupp behöver man, precis som Balfelt och hans team har gjort, möta de som använder och kommer att använda platsen. Det är viktigt att man är tillgänglig för dem, syns där de vistas men också att man ger tillbaka. Under hela processen kring Folkets park i Nørrebro, har teamet löpande återkopplat till medborgarna. Detta för att försäkra sig om att de uppfattat dem korrekt men också för att visa att och hur processen rör sig framåt. På så sätt involveras och engageras medborgarna och det blir tydligt för dem att och hur de har kunnat påverka utvecklingen av parken. Arkitekterna som skulle ta fram det slutliga gestaltningsförslaget var delaktiga under hela processen för att direkt ta del av informationen. Utifrån den kunde de sedan arbetar fram ett förslag för parken. Balfelts arbete och tillvägagångsätt är intressant och inspirerande. På ett inkluderande sätt lyckades han och hans team att bygga upp relationer till alla olika typer av målgrupper som vistas och brukar parken, inklusive den minst uppskattade gruppen, alkoholisterna. Genom deras exempel kan man hämta mycket kunskap kring hur man närmar sig, når fram och bygger upp en givande relation för ett utvecklingsarbete med medborgarna i fokus. Burlövs kommun och arbetsgruppen bakom Mötesplatsen kan genom Balfelts arbete få en vägledning i sitt arbete. För att undvika att arbetsgruppen utgår ifrån sina egna uppfattningar och kanske förutfattade meningar i utvecklingen av Mötesplatsen, är det väsentlig att de gör en gedigen kontextförståelse i samarbete med den tilltänkta målgruppen. När arbetsgruppen fått en samlad uppfattning om kontexten i vilken Mötesplatsen ska verka bör detta material sammanställas och återkopplas till invånarna. Det är viktigt att återkoppla för att dels försäkra sig om att man uppfattat de inblandade korrekt. Det är också viktigt att visa att samarbetet och engagemanget kommer att resultera i något konkret. Det är betydelsefullt att visa att man arbetar för att göra verklighet av det man pratat om. För att önskemål och tankar ska kunna realiseras behövs en kreativ idéutvecklingsfas. Arbetsgruppen behöver då översätta de förslag, tankar och idéer som kommit in under kontextförståelsen i konkreta förslag på hur Mötesplatsen skulle kunna utformas. Balfelt och hans team valde att använda sig av verkstads-workshops som ett sätt att återkoppla till parkbrukarna och visa att projektet är i full gång. Det är ett sätt att hålla liv i engagemanget man har väckt, så att det inte dör ut när arkitekter och andra inblandade sitter på sina kontor och arbetar fram ett koncept. Under den tiden kan det vara lätt för utomstående att tro att arbetet stannat av eller inte blir av. Genom att göra något konkret tillsammans gör man det också tydligt att arbetet kommer att mynna ut i något verkligt. I fallet Folkets park byggde de en prototyp av en bänk. Genom att specialutveckla en sån möbel, istället för att ta en massproducerad, bygger man också en identitet som blir unik för just den parken. Det gör att de inblandade också känner att det arbetet blir lite extra unikt, och att de får vara med och utveckla den nya identiteten som de också blir en del av. Arbetsgruppen skulle kunna göra något liknande, och på den typen av workshops se till att bjuda in både yngre och äldre deltagare. Jag kan tänka mig att det finns många händiga pensionerade snickare och hantverkare i Arlöv. Dessa skulle med assistans från ungdomarna kunna bygga utomhusbänkar som placeras utanför Mötesplatsen. Bänkarnas unika utseende kan bli ett kännetecken eller till och med en symbol för Mötesplatsen. Att involvera de framtida brukarna av Mötesplatsen i ett tidigt skede bidrar till att dessa tidigt känner sig som en del av Mötesplatsen. När man arbetat fram ett förslag bör det presenteras för allmänheten. Det är viktigt att man väljer olika kommunikationskanaler under hela processen för att nå den breda målgruppen man i det här fallet vill nå. Genom möten och dialog kring förslaget, kan arbetsgruppen få in feedback för eventuella justeringar innan projekteringen av byggandet påbörjas. Då Mötesplatsen väl står redo för invigning är det viktigt att man bjuder in alla dem som på ett eller annat sätt varit en del av utvecklingen av projektet. Ett sätt man kan göra för att undvika att missa någon, och för att nå människor på ett mer personligt sätt är att man under hela processen, vid alla möten, workshops med mera ber folk skriva upp sin mailadress. På så sätt har man en maillista till en mängd invånare man sedan kan bjuda in personligen. Naturligtvis är det viktigt att nå ut till alla övriga invånare också och bjuda in dem till invigningen. Det kan man göra genom att bland annat annonsera i sociala medier och med brevutskick. Att marknadsföra Mötesplatsen och sprida ordet om att den snart kommer att realiseras är viktigt att göra i god tid. Detta för att väcka en nyfikenhet hos invånarna så att de vill komma när Mötesplatsen väl öppnar. När Mötesplatsen sedan står öppen är det viktigt att man arbetat fram ett koncept och aktiviteter som tilltalar invånarna. Förhoppningsvis har man en god uppfattning om vad som efterfrågas efter en noggrann kontextanalys. Det min research har visat är att för att möten över generationer ska bli effektiva och för att en dialog ska uppstå bör dessa möten vara aktivitetsbaserade. Med det menar jag att alla möten bör ha ett tydligt syfte och en tydlig aktivitet som deltagarna utför tillsammans. Det är en viktig förutsättning för att kommunikation ska uppstå mellan människor som inte känner varandra. Aktiviteten blir någonting som bjuder in till interaktion och som bryter isen mellan människorna. Skulle fallet vara att de involverade av någon anledning skulle ha svårt för att kommunicera och att samtalet går trögt kan de istället fokusera på aktiviteten och samtala kring den. På så sätt blir pressen och förväntningarna på att deltagarna ska vara duktiga på att samtala automatiskt mindre och hjälper dem att slappna av. Vad aktiviteten sedan är, om det är bakning, kortspel eller ett riktat samtal, spelar egentligen inte så stor roll.