Vi är hon! : Bilder och subjektsskapande i förskolan.

Sammanfattning: Med den här uppsatsen vill vi synliggöra hur barn kan använda bilder i sitt subjektsskapande, samt hur vi pedagoger kan arbeta med bilder utifrån ett ’denormaliseringsperspektiv’. Med det menar vi att försöka synliggöra, förskjuta och förändra de betydelser som barn och pedagoger lägger i begreppet normalitet. Med andra ord handlar det om att utmana dominerande diskurser och normer kring vad som kan betraktas som ett riktigt och önskvärt sätt att vara och leva, och visa att de inte är så entydiga, stabila och ”naturgivna” som vi ibland upplever dem. Detta för att möjliggöra för barnen att vara och göra ”rätt” på många olika sätt. Vi skriver också fram hur pedagogers (våra egna) föreställningar kring vad som är ”normalt” kan få betydelse för barns subjektsskapande. Vår undersökning består av ett utforskande projekt med tre femåriga förskolebarn, vilket vi själva ledde. Detta för att utprova möjliga arbetsformer för att barn och pedagoger tillsammans ska kunna ompröva och utvidga sina föreställningar kring normalitet. Vi har arbetat med bilderna i en bok. Barnen har läst den, tillsammans, utifrån bilderna. Därefter gjorde vi dramaövningar, för att pröva olika subjektspositioner. Barnen fick också laborera med kopierade och utklippta delar av bilderna, för att se hur de kunde användas i en annan kontext än bokens. Allt dokumenterades med videokamera (vid ett par tillfällen av barnen själva). Sedan har vi analyserat materialet genom att försöka utläsa så många olika betydelser av det barnen och vi själva gör och säger, som möjligt. Detta för att komma bort från föreställningen om att det bara skulle kunna finnas en enda sanning om vad som utspelade sig i varje situation. Vi har istället försökt dekonstruera vad som vid en ytlig läsning skulle kunna tyckas entydigt och självklart, för att synliggöra att människors agerande är och tolkas kontextuellt och diskursivt. På så sätt vill vi också visa hur våra och barnens handlingar styrdes av hur vi, såväl som barnen, (diskursivt) uppfattade situationen. De referenser vi främst lutar oss mot är Hillevi Lenz Taguchi som skrivit om feministisk poststrukturalistisk teori, och Elisabeth Nordin Hultman som skrivit om barns subjektsskapande i relation till de material och den miljö som omger dem. Vad som främst blir synligt i vår analys, är hur aktivt barnen använde sig av bokens bilder i sitt subjektsskapande. De uttryckte tydligt vilka personer de ville vara och vilka de inte ville vara. Vi blev också smärtsamt medvetna om hur normerande våra egna föreställningar var och hur det påverkade vårt förhållningssätt till barnen. Samt vilket värdefullt redskap pedagogisk dokumentation är för att kunna fördjupa det utforskande arbetet, och ompröva sitt eget agerande i förhållande till barnens. Vi utarbetade även strategier som vi tycker är användbara i ett denormaliseringsarbete.