Allmän reklamationsplikt utanför det lagreglerade området

Sammanfattning: Uppsatsen utreder huruvida det finns stöd för att det när ett avtalsbrott begåtts finns någon allmän reklamationsskyldighet i svensk rätt. Om neutral reklamation eller specialreklamation avseende hävning, skadestånd eller naturafullgörelse krävs behandlas även. För att definiera reklamationsinstitutet behandlas passivitetsregler och preskription, som är till reklamation näraliggande institut eftersom de alla medför rättsverkningar efter viss tids passivitet. Reglerna kan sägas komplettera varandra. Preskriptionsreglerna föreskriver den sista tidpunkten för när anspråk får framställas. Passivitetsreglerna ger stöd för att efter viss tids passivitet kan subjektiva insikter på den avtalsbrytande partens sida ge upphov till verkningar. Reklamation berör istället frågan om aktivitet krävs baserat på objektiva omständigheter. Reklamation kan dock utgöra ett avbrott som innebär att passivitetsverkningar inte inträder. Reklamationsplikt kan finnas genom att analogier till näraliggande lagstiftning kan företas om det anses vara lämpligt. Försiktighet är dock påkallad, eftersom reklamationsreglerna medför upphävande av rättigheter. I studerad lagstiftning om reklamation framträder inte någon enhetlig reklamationsskyldighet. I vissa fall är avtalsbrottet avgörande för reklamationsfrågan och i vissa fall vilken påföljd som görs gällande. Inte heller reklamationstypen är likadant reglerad. I praxis och doktrin framträder en splittrad bild. Vissa mönster kan dock utläsas. Finns en lojalitetsplikt i ett avtalsförhållande kan den leda till att meddelande om avtalsbrott krävs. Även skadebegränsningsprincipen kan medföra ett sådant krav. Neutral reklamation kan krävas vid avtalsbrott som den avtalsbrytande parten typiskt sett saknar kännedom om, för att göra parten uppmärksam på avtalsbrottet. Hävningsreklamation samt reklamation avseende naturafullgörelse måste som huvudregel avges. Om det för parterna står klart att avtalet ska upphöra krävs inte hävningsreklamation, men däremot skadeståndsreklamation om den påföljden görs gällande. Skadeståndsreklamation krävs som utgångspunkt, men behövs inte om den avtalsbrytande parten ändå kan räkna med att skadeståndskrav kan komma att ställas. Reklamationsskyldighet kan sägas uppfylla ett flertal syften och funktioner och den mest ändamålsenliga reklamationsplikten för varje avtalsförhållande kan konstrueras med hjälp av dem. De gör sig gällande med olika styrka i varje avtalsförhållande. Omfattningen av reklamationsplikten och rättsverkan vid försummad reklamation samspelar även med frågan om en allmän reklamationsskyldighet. Lagstiftning eller rättspraxis som klargör förhållandena är enligt min mening önskvärt.