Ett svenskt kronvittnessystem? Billighetsskälen och en ny strafflindringsgrund

Sammanfattning: Den förhärskande straffrättsideologin i Sverige idag är nyklassisk, där proportionalitetsprincipen, ekvivalensprincipen och humanitetsprincipen är ledstjärnor vid utdömande av straff. Principen om proportionalitet innebär att straffen ska vara rättvisa, det vill säga att lika brott ska behandlas lika i ljuset av vilka straff som ska tilldelas. Vid den stora svenska brottsbalksreformen 1989 infördes i svensk lagstiftning billighetsskälen i 29 kap. 5 § brottsbalken (1962:700). Det är strafflindringsgrunder som är knutna till gärningsmannens personliga förhållanden och som domstolen behöver ta hänsyn till så att inte straffet kan ses som oskäligt eller obilligt. Diskussionen kring att utvidga billighetsskälen har varit omfattande men såväl svenskt utredningsväsende som regeringar under decennier har varit avogt inställda till att utvidga billighetsskälen till att också omfatta då den tilltalade anger andras brottslighet. Denna form av kronvittnessystem, som är vanligt i anglosaxiska länder har avvisats då nackdelarna har övervägt fördelarna. Fördelarna som främst lyfts fram har varit av processekonomiskt hänsyn och nackdelarna har främst varit att det strider mot svensk rättstradition och det låga bevisvärde som dessa uppgifter kan väntas få. Denna uppsats utreder det svenska rättsläget vad gäller möjligheten till strafflindring då man som tilltalad anger andra personers brottslighet. Uppsatsen gör också en komparativ jämförelse mellan de nordiska grannländerna Danmark, Norge och Finland. Bakgrunden är ett prejudikat från Högsta domstolen, NJA 2009 s. 599, som behandlade den nuvarande svenska bestämmelsen och omfattningen i ett uppmärksammat mål. Högsta domstolen fastslog att straffrabatt inte kunde ges enbart på den grund att man varit behjälplig att utreda brott och ange andra, men väl på grunden om den tilltalade riskerade hot om allvarliga repressalier och framgent inte kunde leva ett normalt liv. Denna möjlighet menade Högsta domstolen rymdes i 29 kap. 5 § första stycket åttonde punkten brottsbalken (BrB). Prejudikatet väckte debatt i juristkåren om Sverige på detta sätt genom rättspraxis infört ett kronvittnessystem bakvägen och uppsatsen tar upp debattörernas invändningar. I ljuset av den debatt som billighetsskälens omfattning har skapat finns det anledning att röja klarhet i rättsläget i Sverige, analysera rättsläget i våra grannländer och tydliggöra vilken möjlighet det finns för den pågående statliga utredningen En översyn av påföljdssystemet att lägga fram förslag på området både vad gäller strafflindring om man anger andras brottslighet och om man medverkar i sin egen utredning. De skandinaviska länderna har valt olika vägar i frågan om strafflindring vid angivelse av andra. I Danmark och Norge har man infört lagstiftning vad gäller strafflindring då en tilltalad anger andras brottslighet. I Finland däremot har man avvisat en sådan reglering och har strafflindringsgrunder som är jämförbara med svensk brottsbalk. Uppsatsens slutsats är att Sverige de facto genom rättspraxis under vissa förutsättningar öppnat upp för att ge straffrabatter till personer som anger andras brottslighet även om det inte står skrivet i lagtext. Högsta domstolens tolkning av det snäva utrymmet som 29 kap. 5 § första stycket åttonde punkten BrB är rimlig och av den anledningen förordas inte något förtydligande av rättsläget genom lagstiftning. Författaren menar att det skulle strida mot svensk rättstradition att genom lag öppna upp för ett renodlat kronvittnessystem men ser värdet i att det finns en möjlighet för den dömande verksamheten att ge strafflindring till personer som på grund av angivelser aldrig kan leva ett normalt liv. Något annat vore både oskäligt och obilligt.