Barnkonventionens implementering i svenska kommuner

Sammanfattning: Barnkonventionen (Bk) är ett folkrättsligt bindande dokument för de länder som har ratificerat den. Konventionen ger en universell definition av vilka rättigheter som borde gälla för alla barn i hela världen. Bk är inte inkorporerad i svensk rätt, dvs. det har inte föreskrivits i lag att konventionstexterna skall gälla som sådan. Sverige är dock folkrättsligt förpliktigad att följa konventionen och att vidtaga lämpliga åtgärder för att rättigheterna som stadgas i den skall erkännas. Efterlevnaden av Bk är därför helt beroende av att implementering av Bk i Sverige sker. Med implementering menas att ett beslut realiseras genom administrativa processer. Ett politiskt beslut får inte effekt förrän det implementerats. Det organ som granskar efterlevnaden av konventionen är Barnrättskommittén. Denna kommitté ger rekommendationer om hur staten bör agera för att förbättra efterlevnaden av konventionen i landet ifråga. En synpunkt som återkommer i kommitténs kommentarer till Sverige är svårigheten för statsledningen att säkerställa att alla kommuner efterlever konventionens krav. För att föra arbetet ytterligare framåt med Bk formulerar kommittén generella uttalanden om hur Bk skall tolkas. Dessa dokument kallas General Comments. I ett av dessa dokument tar kommittén mer specifikt upp kommuners eller liknande institutioners roll i implementeringsprocessen. För att implementeringen skall lyckas så bra som möjligt anser kommittén att det krävs ett samarbete mellan olika delar av statsapparaten. Barnombudsmannen (BO) är den myndighet som i Sverige har ett särskilt ansvar när det gäller att driva på genomförandet av konventionen på alla nivåer i samhället. I mars 1999 antog riksdagen en strategi för arbetet med att införliva konventionen. Målsättningen med strategin är att Bk skall genomsyra alla delar av politiken och riktar sig främst till riksdagen, regeringen, förvaltningsmyndigheter kommuner och landsting. Under 2004 beslutades om ytterligare insatser för att förverkliga konventionen i Sverige. En stor del av de frågor som regleras i Bk ligger inom de områden som kommuner har ansvaret för. Ansvaret för att tillämpa Bk lokalt ligger ytterst hos politikerna. Om implementeringen har lyckats i Sverige i helhet beror därför mycket på om implementeringsarbetet har lyckats i kommunerna. Har Sveriges kommuner generellt och Halmstad kommun specifikt lyckats med implementeringen av Bk eller krävs förbättringar i implemeneringsstrategin är därför den centrala frågeställningen i detta arbete. Om denna fråga utreds besvaras därmed också frågan om Sverige har skött de åtaganden man har förbundit sig till när man anslöt sig till Bk. Det finns tre tydliga synsätt på hur politiska beslut genomförs i praktiken. Dessa är det traditionella perspektivet, närbyråkratperspektivet och nätverksperspektivet. Implementeringen av Bk i Sverige har genomförts och genomförs på alla dessa tre sätt. Implementeringsproblemet innebär att politiska beslut inte genomförs så som beslutsfattarna avsett. Det finns många olika orsaker till varför problem med implementering uppkommer. Dessa är orsaker som beror på beslutsfattaren, tillämparen eller orsaker som är hänförbara till beslutet i sig. Det finns en rad olika metoder som kan användas av organisationer och kommuner i implementeringsarbetet. Övergripande måldokument, barnplaner, barnkonsekvensanalyser, barnchecklistor och barnbilagor till budgeten är exempel på metoder som kan användas för att följa upp och tillvarata barnets bästa. Olika organisationsformer för samråd med barn och ungdomar är också något som kan använda sig av för att på ett bättre sätt implementera Bk och dess bestämmelser i det svenska samhället. I våra kommuner finns det många frivilligorganisationer som aktivt arbetar med att implementera Bk och som kommunerna kan ta hjälp av i sitt arbete. Politiker tar ofta de stora frivilligorganisationerna som arbetar aktivt inom barnrättsområdet på stort allvar och respekterar dem mycket för den höga kompetens som finns inom organisationen. Sveriges kommuner har inte lyckats med implementeringen av konventionen, vilket visas av såväl den undersökning som gjorts av BO och den undersökning som genomförts till detta arbete. Det står därför klart att det krävs förändringar och förbättringar i implementeringsstrategin. För det första kan Sverige stärka konventionens ställning genom att inkorporera den så att den blir en del av den svenska lagstiftningen. Det måste också ske en förbättring av både den direkta och den indirekta styrningen och en förenkling av implementeringsstrukturen. Sverige bör också arbeta aktivt för att konventionstexten och dess krav skall specificeras av kommittén. Regeringen och kommunledningen måste även på ett mer precist sätt styra implementeringsarbetet. På kommunal nivå krävs det att kommunerna i större utsträckning arbetar med de metoder som framarbetats för att kommunerna skall lyckas bättre med implementeringen av Bk. Det är också viktigt att det i kommunerna tillsätts någon person som samordnar arbetet med Bk och aktivt arbetar för att utvecklingen skall gå framåt. För att Bk och dess regelverk skall få full genomslagskraft är det av stor betydelse att också kunskap och medvetenhet om konventionen sprids i hela vårt samhälle. För att granskningen i Sverige av efterlevandet av Bk skall få en högre trovärdighet är det också viktigt att BO:s granskande uppgifter förs över på någon opartisk part. Det finns i många av de frivilligorganisationer som aktivt arbetar för barnens rättigheter en bred kunskap om Bk. Något som hade kunnat tas tillvara på bättre än den görs i dag. För att förbättra Bk:s ställning på den internationella arenan måste Sverige arbeta för att ett bättre sanktionssystem skall införas. För att Bk skall kunna fungera på ett tillfredställande sätt och dess regelverk få genomslagskraft är det viktigt att dessa förändringar sker.