Neutralitet i det offentliga rummet? - Negativ religionsfrihet i förändring

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att, med användning av ett rättsutvecklingsperspektiv, rättsdogmatisk metod och komparativ metod, besvara i vilken utsträckning Europadomstolens praxis gjort avtryck på svensk rättsutveckling på religionsfrihetens område. Religionsfriheten har en positiv och en negativ sida. Den positiva sidan innebär en rätt att ha och utöva sin religion, och den negativa en rätt att inte ha någon religion, rätt att inte av det allmänna tvingas uppge religiös tillhörighet samt rätt att slippa delta i religiös sammanslutning. I Sverige infördes formell negativ religionsfrihet 1951. Denna negativa religionsfrihet var vertikal, vilket innebär att den gällde i förhållandet mellan enskilda och staten. Den enskilde hade alltså rätt att slippa religiöst tvång från det allmänna. Religionsfriheten är enligt gällande rätt fortfarande vertikal. Trots detta har motionärer i konstitutionsutskottet hävdat att den är horisontell. Enligt Europadomstolens praxis är den negativa religionsfriheten enligt EKMR både vertikal och horisontell. Den gäller alltså också i förhållandet mellan enskilda. Detta medför att enskilda kan ha rätt att slippa utsättas för religiösa manifestationer av andra enskilda. Europadomstolen gör därför en intresseavvägning mellan enskildas motstående intressen av att få utöva religion respektive rätt att slippa utsättas för religion. Domstolen kan i denna bedömning sägas ha gynnat den negativa religionsfriheten och ha ansett ickekristna symboler mer påtryckande än kristna symboler. Vid bedömningen av tillåtligheten av en inskränkning i religionsfriheten har både JO och Skolverket gjort en intresseavvägning mellan enskildas positiva respektive negativa religionsfrihet. Den negativa religionsfriheten har då tillmätts betydelse. Den positiva religionsfriheten vägs också mot andra intressen som har stora likheter med de intressen som utgör legitima skäl för inskränkningar enligt EKMR. Jag konstaterar att utformningen av religionsfriheten såsom horisontell minskar skyddet för den positiva religionsfriheten. Detta medför att skyddet för religionsutövning enligt konstruktionen i RF är starkare än i EKMR. Arbetets slutsats är Europadomstolens praxis gjort avryck på svensk rättsutveckling på religionsfrihetens område på så sätt att en intresseavvägning mellan enskildas positiva respektive negativa religionsfrihet görs, fastän RF inte ger enskilda horisontella rättigheter. Vidare kan praxis ha influerat lagförslag i motioner i konstitutionsutskottet. I vilken utsträckning horisontella rättigheter införs i RF återstår att se.