Bukhinneinflammation hos häst : en retrospektiv jämförelse av Strongylus vulgaris orsakad peritonit och idiopatisk peritonit

Sammanfattning: Sedan avmaskningsmedel började användas i större utsträckning på 80-talet har prevalensen av stor blodmask, Strongylus vulgaris, minskat. En studie från 2019 visar dock att prevalensen av S. vulgaris åter ökar på svenska gårdar, vilket kan bero på att hästägare inte använder utökad parasitdiagnostik för S. vulgaris som ett komplement till äggräkning som vanligtvis ingår i selektiv avmaskning. S. vulgaris är den mest patogena av hästens inälvsparasiter, på grund av att den under sin livscykel migrerar i de stora kärlen som försörjer tarmarna. Larverna kan under migrationen orsaka kärlskador och i förlängningen ge upphov till infarkter i tarmen med efterföljande kolik och peritonit. En peritonit orsakad av en S. vulgaris-orsakad infarkt har en dålig prognos, även om den behandlas kirurgiskt. En idiopatisk peritonit, d.v.s. en peritonit utan påvisad bakomliggande orsak, har istället en god prognos då den oftast svarar bra på antibiotikabehandling. För att bespara hästen lidande i form av att kunna operera eller avliva i ett tidigt skede, är det viktigt att tidigt kunna ställa diagnos och skilja dessa två former av peritonit åt. Syftet med detta arbete är att se om det förekommer skillnader i kliniska och/eller klinisk kemiska och hematologiska parametrar mellan S. vulgaris-orsakad peritonit och idiopatisk peritonit, och som därmed kan vara vägledande i diagnosställandet. Denna retrospektiva studie använde fall av idiopatisk peritonit (kontroller) och S. vulgarisorsakad peritonit som inkommit till Universitetsdjursjukhuset mellan januari 2017 och september 2019. För att göra en jämförelse mellan de två grupperna samlades data in från journaler, intensivvårdsjournaler och obduktionsrapporter. Resultaten från denna studie visade inga skillnader avseende ras, ålder eller kön. Gällande tidpunkt för insjuknande sågs en skillnad, S. vulgaris-orsakade peritoniter inkom mellan december och februari, medan kontrollerna inkom under hela året. De hade också högre rektaltemperatur, högre proteininnehåll i bukvätskan och mer frekventa tecken på kolik under längre tid än kontrollgruppen. Det vanligaste rektalfyndet var förstoppning i båda grupperna. Ett avgränsat område med förtjockad tarmvägg samt, i vissa fall, misstänkta adherenser, kunde palperas rektalt på sex hästar i infarktgruppen. Av de sju hästarna med infarkt avlivades sex inom fem dagar efter ankomst till klinik, samtliga hade icke-strangulerande infarkt i grovtarmen vid obduktion. En häst opererades och gjorde en tarmresektion i flexura pelvina. Den avlivades nio månader senare på grund av återkommande förstoppningar orsakade av en striktur. Samtliga hästar i kontrollgruppen svarade på antibiotikabehandling och kunde skrivas ut efter igenomsnitt 9 dagar.