Kompletterande reningstekniker för läkemedelsrester för Duvbackens avloppsreningsverk

Sammanfattning: Stora mängder receptbelagda- och receptfria läkemedel brukas årligen. Farmaceutiska föreningar såsom exempelvis preventivmedel, antibiotikum och smärtstillande läkemedel når reningsverk via urin och fekalier. Traditionella reningsverk saknar förmågan att helt reducera dessa föreningar och de släpps ut via det utgående vattnet till en recipient där de kan medföra en negativ påverkan i miljön. Duvbackens reningsverk i Gävle har en traditionell uppbyggnad och det behandlade spillvattnet släpps ut i Inre Fjärden. Syftet med denna studie är att utifrån Duvbackens avloppsreningsverks förhållanden föreslå en rekommenderad kompletterande reningsmetod för att reducera läkemedelsrester ifrån spillvattnet.   För att kunna föreslå en kompletterande reningsmetod har en provtagning efter läkemedelssubstanser på det inkommande och det utgående spillvattnet genomförts i Duvbackens reningsverk. Detta för att se vilka substanser reningsverket reducerar och vilka som släpps ut i Inre Fjärden.  En litteraturstudie har genomförts där aktivt kol och ozons reduktionsförmåga av läkemedelsrester granskats, samt vart i reningsverket de bör implementeras. Kostnader av aktivt kol och ozon har ställs i förhållande till varandra genom en ekonomisk undersökning.   Duvbackens reningsverk är dimensionerat för 100 000 personekvivalenter och är beläget mellan stadsdelarna Brynäs och Bomhus i Gävle. Reningsverket använder sig av mekanisk, biologisk och vid behov kemisk rening. Resultaten från provtagningen visade att av de 22 läkemedelssubstanser vilka granskats reducerades sex substanser med mindre än 45 % och två substanser fick en förhöjd halt efter de passerat Duvbackens reningsverk.   Både ozon och aktivt kol har i tidigare pilotförsök visat god förmåga att reducera läkemedelssubstanser från avloppsvatten. Variation av reduktionsgrader har visats bero på kolförbrukning och dosering av ozon. En skillnad mellan de kompletterande reningsmetoderna är att aktivt kols reduktionsförmåga försämras med tiden medan ozon har en mer konstant reduktion av läkemedelssubstanser.   Ozon bör implementeras efter slutsedimenteringen följt av ett sandfilter för att reducera reaktiva biprodukter. Vid användning av aktivt kol bör reningsmetoden implementeras efter slutsedimenteringen, då det är av stor vikt att spillvattnet inte har för höga halter av suspenderade ämnen som mättar kolet. När aktivt kol och ozons kostnader jämförts under samma förhållanden har aktivt kol visats vara marginellt dyrare. Energikostnader utgör de stora kostnaderna för ozonrening medan kolförbrukningen visats utgöra den stora kostnaden för rening med aktivt kol.