Kartläggning av praxis vid förskrivning av hjälpmedel vid urininkontinens : En jämförande studie mellan primärvård och hemsjukvård i Västra Götalandsregionen - Enkätstudie

Detta är en Magister-uppsats från Högskolan i Borås/Akademin för vård, arbetsliv och välfärd; Högskolan i Borås/Akademin för vård, arbetsliv och välfärd

Sammanfattning:

Urininkontinens påverkar människors livskvalitet negativt, människor lider i det tysta vilket medför att det är ett dolt folkhälsoproblem som kostar samhället många miljarder kronor årligen. Enligt Socialstyrelsen (SOSFS 2008:1, 9§) bör patienter med urininkontinens individuellt utredas, bedömas och följas upp för att möjliggöra en god vård. Rätt diagnos ska kunna påvisas genom individuell utredning där kartläggning av besvär möjliggör behandling. Förskrivare av hjälpmedel vid urininkontinens har till uppgift att påbörja utredning och vid behov kontakta läkare och uroterapeut samt utvärdera om de förskrivna artiklarna fungerar optimalt. Ansvar åligger verksamhetschefer att rätt kompetens finns på en arbetsplats och att fortbildning erbjuds men även att praxis vid förskrivning av hjälpmedel följs via de aktuella riktlinjer, handlingsplaner och vårdprogram som råder inom regionen. Inkontinensombud ska informera medarbetarna om gällande rutiner kring omvårdnad, behandling och bistå med kunskap.

Syftet med studien är att kartlägga praxis vid förskrivning av urininkontinenshjälpmedel och om det skiljer sig åt i primärvård respektive hemsjukvård. Studien är en kvantitativ tvärsnittsstudie med induktiv ansats där pappersenkät användes som datainsamlingsmetod. Resultatet visar att praxis avviker från de instruktioner som Socialstyrelsen och NIKOLA (Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting) ger. Det finns kunskapsluckor om individuell utprovning i både primärvård och hemsjukvård, dock till viss fördel för primärvården. Slutsatsen är att riktlinjerna som Socialstyrelsen föreslagit inte följs och de blanketter som finns används inte i tillräckligt hög grad. Inkontinensombud saknas och det råder en osäkerhet om vad ett ombud är. Det finns stora vinster med att organisationerna ser över gängse rutiner beträffande riktlinjer kring urininkontinens utifrån hållbar utveckling. Författarna anser att ett förbättringsarbete inom primärvård (PV) och hemsjukvård (HSV) bör påbörjas eftersom problemen kommer att tillta när befolkningen ökar och samtidigt blir äldre.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)