Framtidsutsikter för pastoralism på Kenyanska betesmarker

Detta är en Kandidat-uppsats från SLU/Dept. of Animal Environment and Health

Sammanfattning: Pastoralism är ett system där majoriteten av en individs inkomst och mat kommer från boskapsdjur. Boskapsdjurens huvudsakliga matkälla är naturligt växande bete. Pastoralism kan delas in i tre huvudtyper; nomadisk, transhuman och stillasittande. I Kenya finns variationer av alla tre. Vanliga arter som används inom pastoralistiska system är nötkreatur, getter, får och kameler. Nöttamboskap har traditionellt haft en väldigt central roll inom dessa samhällen och de används bland annat som matkälla, inkomstkälla och hemgift. De är också en statussymbol. Hot mot denna traditionella livsstil kommer bland annat från krympande betesytor, minskade resurser, klimatförändringar och klimatvariationer samt en mänsklig populationsökning som sätter press på landets livsmedelsförsörjning. Syftet med denna studie var att undersöka om nöttamboskap kommer kunna användas på samma sätt och i samma utsträckning i framtiden, finns det alternativa betesmetoder men ändå inom ramen för pastoralism, kan avel på nötkreatur spela en avgörande roll och vilken roll andra arter kan ha. Största hoten kommer från klimatförändringar och landfragmentering. Klimatförändringar kommer troligtvis leda till ökad temperatur, ökad total nederbörd och våtare klimat i Kenya. Ökad temperatur kan påverka vattentillgängligheten och på så sätt förvärra situationer med vattenbrist. Total nederbörd kommer troligtvis att öka och klimatet kommer antagligen bli våtare men olika regioner kommer att påverkas olika. Det kan leda till viss ökning i produktionen av grödor i torra och semitorra områden men den ökade temperaturen leder till ökad avdunstning vilken kan balansera ut den ökade nederbörden. Det stora hotet med klimatförändringar kommer från naturkatastrofer som torka och översvämningar som troligtvis kommer inträffa mer frekvent. Torka och översvämningar kan ha förödande konsekvenser för en pastoralist då de kan leda till ökad mortalitet, sämre reproduktion, förstörelse av betesmarker och ökad incidens av sjukdomar etc. Landfragmentering är isoleringen av landytor och habitat och det orsakas av många faktorer exempelvis privatisering av mark. Landfragmentering begränsar pastoralisters tillgång på betesmarken som i sin tur kan leda till överbetning och jordförstöring. Metoder för att möta dessa hot inkluderar mobila bomas, avel på nötkreatur och att skifta till andra arter. Mobila bomas används för att öka tiden nöttamboskapet spenderar på betet och minska tiden för att gå till betet vilket kan leda till en ökad produktion och minska trycket av mindre betesytor men det är ofta en kostsam investering. Avel på nöttamboskap bör fokuseras på inhemska raser då de troligtvis kommer vara bäst lämpade för det framtida klimatet. På kort sikt kommer avel troligtvis inte ha en större roll men det kan vara viktigt på lång sikt. En av de mer effektiva metoderna för att möta hoten är att förlita sig mer på andra arter än nötkreatur. Framförallt getter och kameler verkar bäst lämpade i framtiden.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)