Att vara död är inget lidande

Sammanfattning: Veterinärer måste navigera mellan många olika intressen och faktorer i sin yrkesutövning: djuret, dess djurägare, samhällets förväntningar, kollegial lojalitet och ekonomiska överväganden. Det är inte alltid självklart vilka intressen som ska väga tyngst; speciellt inte då synen på djurs moraliska status och (egen)värde varierar, både inom yrkeskåren, befolkningen i stort och inom moralfilosofin. Synen på djur har under stor del av historien dominerats av ett antropocentriskt förhållningssätt, i extrema fall har djur setts som maskiner. Idag finns en mångfald av djuretiska teorier och en global rörelse som ifrågasätter människans behandling av djur. Utilitarism och rättighetsetik är exempel på två filosofier som explicit utmanar dagens djurhållning, den senare också det faktum att djur dödas för människans skull. Feministisk omsorgsetik och dygdetik är andra etiska inriktningar som levererat kritik mot hur djur behandlas och dödas i samhället idag. Smådjursbranschen är sannolikt den verksamhet inom veterinärmedicin där de skiftande synsätten på djur blir som mest påtagliga. Avlivning av friska djur är en fråga där djuret landar i skärningspunkten mellan subjekt och objekt; mellan att vara en ägodel och en individ med egen suveränitet. Uppsatsens syfte var att undersöka hur kliniskt verksamma smådjursveterinärer ställer sig till avlivning av friska djur och vilka etiska resonemang de lutar sig mot i sina beslut. För att ta reda på detta gjordes en enkät som spreds till smådjursveterinärer i Sverige. 142 personer svarade fullständigt på enkäten. Urvalet var inte stratifierat och syftet med studien var kvalitativt – att undersöka de uppfattningar som förekommer – snarare än att säga hur många som skulle gjort på det ena eller andra sättet. Enkäten bestod till stor del av ett scenario. En person kom in till en klinik med sin friska, fyraåriga tik som han kände att han inte kunde ha kvar på grund av att han och hans partner skulle få tvillingar. Veterinärerna fick ge förslag på lösning. Majoriteten gav förslag på omplaceringsalternativ, en del föreslog antingen omplacering eller avlivning och vissa föreslog avlivning i första hand. Senare i scenariot framkom det att ägaren inte ville omplacera djuret – han ville att hon skulle avlivas. 83 procent av veterinärerna valde att avliva tiken i exemplet, 17 procent avstod. I motiveringarna till besluten framkom tre teman: ansvar, lidande och ägande. En del såg avlivningen som ett sätt att ta ansvar för hunden, för andra var det bevis på motsatsen. Många motiverade sitt handlade med rädsla för att tiken annars skulle råka värre ut, att hon skulle omplaceras till ett dåligt hem eller att husse skulle försöka döda henne själv. För vissa verkade det faktum att djurägaren har laglig rätt att göra som han vill med sin egendom vara nog motivering. Många åsikter framkom men generellt sett lutade sig veterinärerna i hög grad på en djurskyddsideologi som är vanligt förekommande i samhället: djuren är våra att använda och döda men de ska inte orsakas lidande. Detta är en syn som sällan ges någon djupare filosofisk motivering. För att beslut inom veterinärmedicinen ska baseras både på klinisk bedömning och etiska hänsyn krävs en djupare diskussion om djuretik. Ett fruktbart sätt att berika diskussionen skulle vara att anamma ett maktkritiskt och mindre människocentrerat perspektiv.