Medverkansansvarets utvecklingstendenser – om utvidgat gärningsmannaskap och gränsdragningen mellan (med)gärningsmannaskap och medhjälp i svensk rätt

Sammanfattning: Medverkansansvar inträder när flera personer tillsammans utför otillåtna gärningar. Rättsläget är i stora delar oreglerat, men hänförs till 23 kap. 4 § Brottsbalken (BrB). Om alla personer agerar tillsammans och i samförstånd och utför lika stora delar av gärningen döms de alla som medgärningsmän. Den som inte är gärningsman, men ändå främjat brottet, bedöms som anstiftare eller medhjälpare. Genom en juridisk konstruktion kallad utvidgat gärningsmannaskap kan dock en person som endast främjat ett brott anses vara gärningsman där det ter sig naturligt. Konstruktionen tolkas ur bestämmelsens förarbeten från 1940-talet och har vidareutvecklats av Högsta domstolen (och delvis hovrätterna) och har vidare analyserats i doktrin. Professorn Claes Lernestedt har (i en text publicerad år 2009) kritiserat det utvidgade gärningsmannaskapet och den praxisutveckling som utvidgade medverkansläran mellan 1992 och 2002 och varnar däri för en situation där alla tilltalade ansvarar för allt agerande som gruppen begått. På så sätt skulle en mer kollektivistisk bedömning leda till ett utarmande av det i straffrätten så viktiga individuella straffansvaret. Denna tes är central för uppsatsen då utredningen av begreppet utvidgat gärningsmannaskap och gränsdragningen mellan gärningsmannaskap och medhjälp görs. Utredningen av medverkanslärans utveckling görs dels genom en rättshistorisk genomgång men också genom en rättsfallsanalys bestående av 30 hovrättsfall från de senaste två åren. Den centrala frågan är således om Lernestedts farhågor besannats genom de senaste årens utveckling i praxis från HD och hovrätterna. Slutsatserna av uppsatsen är dels att den praxis från HD som följt efter Lernestedts tes givit tydligare och stramare riktlinjer för hur området ska bedömas och således stramat åt utvidgningen. Vidare kan som resultat av rättsfallsgenomgången ses resultat som både pekar i utvidgande och åtstramande riktning, men överlag nås slutsatsen att lite talar för att en sådan oroväckande utvidgning varken skett eller kommer att ske.