Fysiska och institutionella miljöns betydelse i ADL för personer med demens -Arbetsterapeuters erfarenheter-

Sammanfattning: En demenssjukdom är en hjärnskada som påverkar hjärnans olika funktioner främst kognitiva, beroende på vilken del av hjärnan som är drabbad. Demenssjukdomar påverkar aktivitetsutförandet och därmed även hälsa och välbefinnande. Risken för att få en demensdiagnos ökar med stigande ålder. Befolkningen ökar och blir allt äldre. Detta leder till att trycket på vårdapparaten ökar eftersom allt fler behöver vård. Kostnader för vård av personer med demens stiger och kommer att öka ännu mer om inte insatser sätts in tidigare och därför krävs det även hjälp från kommunerna. Den fysiska hemmiljön kan hindra eller stödja personen med demens i sina aktiviteter i det dagliga livet samtidigt som den institutionella miljön kan bidra med åtgärder för ett bättre välbefinnande hos personen. Syftet med denna studie var att undersöka arbetsterapeuters erfarenheter av den fysiska och institutionella miljöns betydelse för personer med demens i aktiviteter i det dagliga livet. Fyra intervjuer gjordes med kommunarbetsterapeuter. De anser att den fysiska miljöns utformning spelade mycket stor roll om personer med demens upplevde välbefinnande, självständighet och oberoende eller hade en känsla av otrygghet, beroende och passivitet. Detta är viktigt eftersom åtgärderna är väldigt individuella och ständigt skiftar i takt med att sjukdomsförloppet fortgår. Vidare så tyckte arbetsterapeuterna i studien att man måste lägga mer vikt på ADL-träning i klientens fysiska miljö för att bevara dennes förmågor. Det uppmärksammades också att utbildning av personal och anhöriga borde prioriteras för att utveckla demensvården så att de som drabbas får den ultimata vård som sjukdomen kräver.