Internprissättning av svårvärderade immateriella tillgångar - En analys av OECD:s internprissättningsriktlinjer om HTVI vid tillämpning av den svenska korrigeringsregeln

Sammanfattning: I syfte att undvika oönskade gränsöverskridande förflyttningar av vinstmedel genom koncerninterna transaktioner av varor, tjänster m.m. inom en multinationell koncern, ska sådana transaktioner prissättas på ett marknadsmässigt sätt. Med andra ord ska transaktionerna vara förenliga med regler om den s.k. armlängdsprincipen, som är en internationellt etablerad princip inom internprissättningens område. Att ta fram det armlängdsmässigt riktiga priset på produkter och tjänster som säljs inom samma koncern kan vara ekonomiskt komplext och förutsätter att det finns tillräckligt med information om hur oberoende parter hade handlat vid samma typ av transaktion. I OECD:s internprissättningsriktlinjer finns sedan 2017 ett särskilt avsnitt angående transaktioner av svårvärderade immateriella tillgångar. I huvudsak inriktar sig avsnittet på sådana immateriella tillgångar som vid transaktionstillfället saknar jämförbara transaktioner och vars framtida ekonomiska prognoser är högst osäkra. Sådana tillgångar blir därmed problematiska att hantera utifrån ett internprissättningsperspektiv. Riktlinjerna föreskriver därmed ett visst tillvägagångssätt för skattemyndigheter att utgå efter för att kunna avgöra huruvida transaktionen av en sådan tillgång varit armlängdsmässig. Om den faktiska avkastningen vid den kommersiella användningen av den immateriella tillgången överskrider den förväntade avkastningen vid transaktionstillfället med mer än 20 % ska en skattemyndighet kunna använda avvikelsen som ett presumtivt bevis för att den koncerninterna transaktionen har prissatts felaktigt. Korrigeringsregeln i 14 kap. 19-20 § § inkomstskattelagen (1999:1229) kan sägas ge uttryck för armlängdsprincipen i svensk rätt. Första stycket av 14 kap. 19 § inkomstskattelagen anger att om resultatet av en näringsverksamhet blir lägre till följd av att villkor avtalats som avviker från vad som skulle avtalats mellan oberoende näringsidkare, ska resultatet beräknas till det belopp som det skulle ha uppgått till om sådana villkor inte funnits. Högsta förvaltningsdomstolen har i sin rättspraxis konstaterat att OECD:s riktlinjer om internprissättning kan användas som tolkningsstöd vid tillämpning av den svenska korrigeringsregeln, även om riktlinjerna inte ska anses ha någon bindande effekt i svensk rätt. I avsaknad av andra internprissättningsregler i den svenska skattelagstiftningen, är riktlinjerna betydelsefulla i det praktiska arbetet. Om Skatteverket och förvaltningsdomstolarna skulle stödja sig på den vägledningen som föreskrivs i riktlinjerna, vid tillämpning av korrigeringsregeln, finns där ett flertal argument som talar för att en sådan presumtionsregel inte kan användas i intern svensk rätt. Denna uppsats åtar sig därmed uppgiften att utreda förhållandet mellan de svenska internprissättningsreglerna och OECD:s riktlinjer kring transaktioner av svårvärderade immateriella tillgångar för att undersöka om vad som sägs i riktlinjerna kan tillämpas enligt nuvarande svensk rätt på ett lagenligt sätt.