Rättssäkerhetsgarantier vid bruk av straffprocessuella tvångsmedel - En komparativ analys mellan svensk och amerikansk rätt

Sammanfattning: Straffprocessuella tvångsmedel utgör ett viktigt verktyg för polisers och åklagares möjlighet att utreda och bekämpa brott, samtidigt som de utan tillräckliga rättssäkerhetsgarantier kan innebära stora rättsförluster för den individ som drabbas. Regelverket för användning av de straffprocessuella tvångsmedlen utgör därför en intresseavvägning mellan dessa värden. Framställningen tar en normativ utgångspunkt i att individens rättsskydd genom en grundläggande uppsättning rättssäkerhetsgarantier måste finnas tillgängliga i straffprocessen. Således syftar framställningen till att undersöka hur sådana rättssäkerhetsgarantier i form av tydligt utformade bestämmelser, domstolskontroll och meningsfulla sanktioner vid regelbrott är beskaffade avseende de straffprocessuella tvångsmedlen, dock avgränsat till husrannsakan och beslag. Dessa rättssäkerhetsgarantier anses i framställningen utgöra det huvudsakliga medlet för att kontrollera polisers och åklagares beslutsfattande. För att bredda analysen av hur sådana rättssäkerhetsgarantier kan utformas har en jämförelse med det amerikanska regelverket gjorts. Båda rättssystem utgår från att den enskilde åtnjuter grundlagsskydd gentemot husrannsakan och beslag. Detta skydd kan dock inskränkas om det finns godtagbara skäl till detta. I det amerikanska rättssystemet är en inskränkning tillåten om tvångsmedlet anses skäligt i den mening att tillräckligt beviskrav är uppfyllt och som huvudregel att tillstånd inhämtats hos domstol. I det svenska rättssystemet är en inskränkning tillåten om den uppfyller legalitets-, ändamåls-, behovs- och proportionalitetsprincipen samt de i lagtext mer preciserade bestämmelserna om t.ex. beviskrav. I det svenska rättssystemet finns dock inget krav på att ett beslut om husrannsakan och beslag måste underställas rätten. I detta avseende har rättssystemen, utöver kravet på tillstånd från rätten, funnits vara mycket lika i hur reglerna tillämpas. Två tydliga skillnader mellan rättssystemen kan dock utrönas. För det första uttrycker det amerikanska rättssystemet genom kravet på tillstånd av rätten en starkare misstro mot att polisen kan upprätthålla sin objektivitet i beslutsfattandet. För det andra innebär de svenska reglerna att majoriteten av praxisen i det svenska rättssystemet utvecklas av de allmänna tillsynsorganen Justitieombudsmannen och Justitiekanslern, medan domstolarna har större inflytande i det amerikanska rättssystemet. Beträffande sanktioner för otillåtna tvångsmedel finns ytterligare en relevant skillnad mellan rättssystemen. I det svenska regelverket utgörs sanktionerna huvudsakligen av disciplinära åtgärder och skadestånd. I det amerikanska rättssystemet kan otillåten tvångsmedelsanvändning även innebära att den bevisning som anskaffats fråntas bevisverkan i målet genom den s.k. avvisningsregeln. Vid en analys av det svenska regelverket anses för det första att praxisen för vilka regelbrott som anses så pass allvarliga att de bör följas av relevanta sanktioner är underutvecklad. För det andra anses att tvångsmedelsbeslut bör underställas rätten. Det argumenteras för att ett ökat domstolsinflytande dels är nödvändigt för att öka kontrollen över polisers och åklagares förmåga att förhålla sig objektiva, dels att skulle stimulera en utveckling av vägledande domstolsavgöranden. Vad gäller sanktionsmöjligheterna argumenteras för att de ska skapa tillräckliga incitament till regelefterlevnad huvudsakligen bör rikta sig mot de brottsbekämpande myndigheternas verksamhet, istället för mot den individuella tjänstepersonen. Detta då fel i myndighetsutövningen ofta kan bero på strukturella brister i t.ex. utbildning, samtidigt som enstaka fel inte bör få för långtgående konsekvenser för en enskild beslutsfattare. I detta avseende argumenteras för att disciplinära åtgärder och skadestånd inte uppfyller denna funktion, varför en introduktion av en avvisningsregel skulle vara att föredra.