Frihetsberövad i väntan på forensiska undersökningar – om långa häktningstider och skyndsamhetskrav

Sammanfattning: Att Sverige har problem med långa häktningstider är allvarligt med tanke på häktningens karaktär som det mest ingripande av alla tvångsmedel. En av orsakerna till de långa häktningstiderna är att det ofta tar lång tid att får analyssvaren från de kriminaltekniska undersökningarna. Det är vanligt förekommande att åklagaren behöver begära att en misstänkte ska kvarbli i häkte med hänvisning till att de tekniska undersökningarna inte är färdigställda. Denna uppsats utreder frågan om i vilken utsträckning, ur ett rättsligt perspektiv, häktningstiderna bör kunna vara beroende av utredningstiderna och väntetiderna för kriminaltekniska analyser. Utredningen görs med utgångspunkt i den enskildes rättssäkerhet och de skyddsfunktioner som finns för att garantera denna och säkerställa att häktningstiderna aldrig blir längre än vad som är absolut nödvändigt. Åklagaren är skyldig att bedriva förundersökningen skyndsamt och domstolen är skyldig att kontrollera skyndsamhetskravet. De långa handläggningstider som försenar de forensiska undersökningarna kan innebära en riskfaktor i förhållande till skyndsamhetskravet. Det är domstolen som ytterst ansvarar för kontrollen av häktningstidernas längd. Att ge domstolen möjlighet att utöva denna kontroll är det huvudsakliga syftet med omhäktningsförhandlingen. Det anses även, på grund av avsaknaden av maxtidsgräns, följa av proportionalitetsbedömningen att häktningstider inte kan vara hur långa som helst. Kritik har dock riktats mot att det förekommer att den praktiska proportionalitetsbedömningen i det enskilda fallet, d.v.s. i tillämpningssituationer, förbises. Enligt artikel 5:3 EKMR ska varje frihetsberövad person ha rätt till rättegång inom skälig tid eller frigivning i väntan på rättegång. Denna bedömning ska enligt Europadomstolens praxis göras i två steg. Först ska det bedömas huruvida det föreligger relevanta och tillräckliga häktningsskäl. Nästa steg är att bedöma huruvida myndigheterna bedrivit brottsutredningen med sådan skyndsamhet som varit påkallad med hänsyn till frihetsberövandet. Europadomstolens praxis ger ledning för hur myndigheternas skyndsamhet ska bedömas. Bland annat poängteras att långa häktningstider på grund av ineffektivitet, organisationsbrister eller utdragna perioder av inaktivitet från myndigheternas sida utgör kränkningar av artikel 5:3 EKMR. Det faktum att myndigheternas skyndsamhet utgör ett av de två stegen i bedömningen av häktningstiden poängterar vikten av att denna prövas. Begreppet skälig tid finns även i artikel 6 EKMR och även där betonas prövningen av myndigheternas skyndsamhet i utredningens bedrivande. Artikel 6 reglerar dock inte frihetsberövande varför det i uppsatsen diskuteras huruvida ledning kan sökas i praxis för denna artikel. Praxis gällande skyndsamhet är riklig i artikel 6 och min uppfattning är att denna i vart fall kan användas som en utgångspunkt. Sammanfattningsvis ger Europadomstolens praxis tydliga riktlinjer för hur myndigheternas skyndsamhet i förhållande till häktningstid ska bedömas. Enligt den genom praxis etablerade tvåstegsbedömningen är myndigheternas skyndsamhet en av de två huvudparametrar som ska beaktas vid bedömningen av huruvida en häktningstid är för lång, och praxis ger oss kriterier för att göra detta. De höga krav som praxis ställer innebär också att det inte är säkert att det är i enlighet med gällande rätt att återkommande förlänga häktningstider med hänvisning till att de forensiska undersökningarna inte är färdiga. Den aktuella situationen bör i vart fall vara i riskzonen för vad som kan vara i enlighet med gällande rätt och riskerar därmed att medföra att gällande rättighetsskydd inte upprätthålls. För att undvika detta måste en ordentlig bedömning av skyndsamheten göras vid varje omhäktningsförhandling och en välfungerade modell för att ompröva häktningsbeslut krävs. Jag anser inte att omhäktningsförhandlingen i dess nuvarande form och det som beaktas där fullt ut tillgodoser det syfte som är tänkt. Möjligen kan kriterier från Europadomstolens praxis användas för att kartlägga principer eller dylikt som kan tillämpas av svenska domstolar vid omhäktningsförhandlingar.