Förhållandet mellan nationell lagstiftning och skatteavtal - särskilt om dualismens betydelse och om skatteflykt

Sammanfattning: Sammanfattning Syftet med förevarande uppsats är att redogöra för samt analysera rättsläget i Sverige beträffande förhållandet mellan svensk nationell vanlig lagstiftning respektive svenska nationella skatteflyktsregler och skatteavtal samt att belysa den svenska dualistiska rättstraditionens betydelse för dessa förhållanden. Till följd av att världen globaliseras blir internationella transaktioner allt vanligare vilket medför att två eller flera staters beskattningsanspråk ofta överlappar varandra. Detta fenomen benämns juridisk dubbelbeskattning och hämmar den internationella handeln som värderas högt i de flesta stater, synnerligen i små exportstater som Sverige. För att undanröja, eller i varje fall reducera, dubbelbeskattning ingår stater skatteavtal med varandra vari beskattningsrätten fördelas mellan de stater som åberopar beskattningsrätt av exempelvis en viss specifik inkomst. För att skatteavtal ska kunna undanröja dubbelbeskattning krävs att de åtnjuter företräde i förhållande till de inblandade staternas nationella bestämmelser. Huruvida detta krav är uppfyllt i Sverige råder det oklarhet och delade meningar om. Det främsta argumentet för ett skatteavtalsföreträde grundar sig i den internationella rättens princip om Pacta Sunt Servanda medan det främsta argumentet mot ett skatteavtalsföreträde grundar sig i den svenska dualistiska rättstraditionen vilken medför ett särskiljande mellan nationell och internationell rätt samt en frihet för lagstiftaren att åsidosätta internationella förpliktelser. Slutsatsen beträffande detta förhållande är att svenska skatteavtal som huvudregel tillskrivs företräde i förhållande till svensk nationell vanlig lagstiftning men att företrädet, ur ett konstitutionellt perspektiv, inte är oinskränkt, vilket också styrks av rättspraxis. Slutsatsen är kontroversiell eftersom den medför ett rättfärdigande av åsidosättande av skatteavtal i Sverige vilket i förlängningen riskerar leda till ett minskat förtroende för Sverige som avtalspart vilket i sig orsakar ett hot mot det svenska skatteavtalsnätet. Beträffande förhållandet mellan skatteflyktsregler och skatteavtal bidrar skatteflyktsperspektivet med ytterligare en aspekt av problematiken. Denna aspekt medför, enligt majoriteten av OECD:s medlemsstater, att det inte förekommer konflikter mellan nationella skatteflyktsregler och skatteavtal och att skatteavtal därför inte förhindrar tillämpning av nationella skatteflyktsregler. Till följd av detta ställningstagande är en del av slutsatsen angående detta förhållande att det är godtagbart att tillämpa svenska skatteflyktsregler trots förekomsten av ett tillämpligt skatteavtal, i varje fall om avtalet är slutet med en av majoritetsstaterna och om avtalet slöts efter att ställningstagandet tillkom. Huruvida ett sådant agerande är acceptabelt även gentemot minoritetsstaterna inom OECD och icke-OECD-medlemsstater råder det oklarhet kring och delade meningar om. Slutsatsen är dock att rättsläget i Sverige utgörs av en föreliggande presumtion för att svenska skatteflyktsregler är tillämpliga även i dessa situationer, främst till följd av den svenska dualistiska rättstraditionen. Även denna slutsats styrks av svensk rättspraxis och medför negativa konsekvenser motsvarande dem som sannolikt orsakas av slutsatsen beträffande förhållandet mellan vanlig nationell lagstiftning och skatteavtal.