Radikaliseringens perfekta storm

Sammanfattning: Hur ska radikalisering förstås och bekämpas? Grundläggande för all problemlösning är att problemet är korrekt definierat. Så är inte fallet i frågan om våldsbejakande extremism. Uppsatsen argumenterar för att det grundläggande problemet är att ideologin som faktor är negligerad. Syftet är att beskriva komplexiteten i fenomenet radikalisering och att bidra till diskussionen om åtgärdsalternativ genom att understryka ideologins centrala roll. Det sker genom en historisk genomgång med fokus på de tankefigurer som förenar jihadister samt vänster- och högerextremister. En märklig paradox föreligger: jihadismen är inte religiös i konventionell mening, och omvänt, den politiska sekulära extremismen är i hög grad religiös. Begreppen politisk religion och sekulär religion belyser förbindelserna. Ideologi producerar mentaliteter som svarar på ett kall och tvång dikterat av Historien eller Gud. Terroristen upplever sig vara en ädel person som agerar i goda syften och lever i spänd förväntan på en perfekt storm, ett gyllene läge då profetian kan realiseras i form av en revolution inom revolutionen, dvs. i en krishantering som är raka motsatsen till krishanteringen hos den ordning som utmanas. Profetior är mobiliserande, disintegrerande och självuppfyllande eller ingenting alls. Radikaliseringens motsats är avradikalisering men eftersom våldsbejakande extremister uppbär en frälsarmentalitet är rationella argument ett svagt motmedel – dessutom är terroristens radikaliseringsprocess rationell. Vad som däremot visar sig fungera för att motverka att våldsbejakande individer agerar är att få dem att lämna sin miljö. Det är stor skillnad på att leva med sina föreställningar utanför och inom den. Miljön är en viktig faktor men i vissa intensiva skeenden är den miljön så gott som total, till följd av att även den historiska perioden kan vara radikaliserad, inte bara individer.