Finns det någon där för mig? : En studie om ungdomars upplevelser kring att tryggt kunna berätta för andra om sitt psykiska mående

Detta är en Kandidat-uppsats från Högskolan i Jönköping/HHJ. Forskningsplattformen socialt arbete

Sammanfattning: Forskningsfältet kring ungdomars psykiska hälsa är oenigt. Forskare är oense om den psykiska ohälsan hos ungdomar ökar– och i så fall, varför? En faktor som lyfts fram som förklaring till hur ungdomar mår idag är ungdomars livsvillkor i Sverige. I det samhälle som ungdomar idag ställs inför råder en stark tilltro till individualism, vilket i sin tur leder till ett stort eget ansvarstagande som kan upplevas pressande. Dessa faktorer i sig innebär inte att ungdomar bör uppleva ett sämre psykiskt mående, tvärtom, de flesta ungdomar i Sverige idag mår bra. Dagens generation av ungdomar prioriterar postmateriella värderingar, som frihet och valfrihet, högre än det materiella – och enligt mätningar visar det sig att vissa villkor och förutsättningar för ungdomar i Sverige har haft en positiv utveckling över tid. Trots detta sker det ändå en ökad rapportering av självupplevda psykiska problem och ett behov av stöd hos ungdomar.   I denna studie har ett urval av tredjeårselever på gymnasienivå (n=272) i en webbenkät tillfrågats om behovet av stöd vid psykisk ohälsa. Resultatet visar att ungdomar efterfrågar mer kunskap kring psykisk ohälsa och ett bättre stöd både från nätverk och profession, dels för att minska det tabu som finns om psykisk ohälsa. Resultatet visar också att ungdomar främst vänder sig till de som står denne närmast i nätverket och att valet att vända sig till olika professioner prioriteras lågt. När ungdomar söker stöd framkommer önskan om att bli lyssnad på och att stödet finns där när denne behöver det. Resultatet visar även att det finns skillnader mellan hur kvinnor respektive män väljer att uttrycka sitt mående för andra. Stressnivån verkar vara högre för de som går ett teoretiskt gymansieprogram än för de som går ett praktiskt program och gruppen som mår allra sämst är de som mer sällan söker stöd. Författarnas avslutande reflektioner rör det ansvar som ligger hos profession inom skola och elevhälsovård, kring att minska tabut och få de grupper som sällan söker stöd för sin psykiska ohälsa att känna sig tryggare med att göra det.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)