Egenupparbetade immateriella tillgångar : En komparativ studie av IAS 38 och K3

Sammanfattning: Forskning och utveckling utgör den största posten bland egenupparbetade immateriella tillgångar. Inom bara Europa uppgick läkemedelsföretagens investeringar inom forskning och utveckling till 37 500 miljoner euro. Hur dessa utgifter ska redovisas har länge varit uppe för diskussion. Det finns två möjliga sätt att redovisa utgifter för forskning och utveckling. Antingen kostnadsförs utgifterna direkt i resultaträkningen eller så aktiveras utgifterna till immateriella tillgångar i balansräkningen. Aktivering förutsätter dock att vissa kriterier enligt IAS 38 är uppfyllda.  Studiens syfte är att undersöka hur skillnaderna mellan de olika redovisningsmetoderna för forskning och utveckling påverkar företagets långivare och investerare. Vidare syftar även studien till att undersöka vilken redovisningsmetod som är mest fördelaktigt för långivare och investerare. Detta har undersökts genom konstruerade typfall där IAS 38 och K3-regelverket för egenupparbetade immateriella tillgångar har tillämpats. Empirin från typfallen har analyserats utifrån relevanta nyckeltal, positiv redovisningsteori och redovisningens kvalitativa egenskaper.  Resultatet av studien visar att vald redovisningsmetod ger endast en liten påverkan på företagens finansiella ställning. Företag som tillämpar standarderna utgivna av IASB erfordras fler krav på antal upplysningar. Vid tidpunkten då ett projekt befinner sig i utvecklingsfasen har företaget kontroll över en resurs som kommer att inbringa framtida kassaflöden. Därför blir slutsatsen att IAS 38 bör tillämpas. Denna standard ger en mer rättvisande bild och speglar verkligheten bättre samt höjer kvalitén på de finansiella rapporterna.