Vem får sluten ungdomsvård? - En studie av domstolars tillämpning av synnerliga skäl

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar valet av sluten ungdomsvård i svensk rätt. Påföljden som infördes år 1999 är tänkt att fungera som en ren ersättning av fängelsestraffet för de ungdomar som begår allvarliga brott innan 18 års ålder. Förutsättningarna för en dom på sluten ungdomsvård är därför precis desamma som för en dom på fängelse, det vill säga det krävs synnerliga skäl med hänsyn till brottets straffvärde, art eller tidigare brottslighet hos den unge. Vad man ville åstadkomma med den slutna ungdomsvården var ett sätt att hålla ungdomar utanför kriminalvården och den skadliga miljön i fängelserna samtidigt som de under verkställigheten på de särskilda ungdomshemmen i SiS regi skulle ges långt bättre möjligheter till särskilt anpassad vård och behandling. Även om sluten ungdomsvård på verkställighetsplanet är helt inriktat på vård och behandling ska den unges behov av vård inte ges någon som helst betydelse vid valet av påföljden. Denna uppsats är en kritisk granskning av huruvida denna uppdelning verkligen följs i rättstillämpningen och ifrågasätter om inte den vård- och behandlingsinriktade verkställigheten även påverkar själva valet av påföljden. Granskningen tar sin utgångspunkt i den konstaterade ökningen av antalet frihetsberövanden av ungdomar och de ökade strafftiderna sedan införandet av det mjukare och mer vårdinriktade alternativet till fängelse och består av en studie av alla domar rörande sluten ungdomsvård från Göta hovrätt år 2006 och 2008. Studien syftar till att klargöra vad som i praktiken blir avgörande för huruvida påföljden ska bestämmas till sluten ungdomsvård och vad man härvid tar hänsyn till, framförallt undersöks vilken roll de ungas behov av vård och individualpreventiva överväganden kan sägas spela. Till detta knyts även en mindre intervjustudie med domare som dömer i ungdomsmål för att belysa hur enskilda domare kan förhålla sig till och resonera kring valet av sluten ungdomsvård. Båda studierna visar att det tvärt emot lagstiftarens intentioner finns tendenser att beakta de ungas behov av vård och göra individualpreventiva bedömningar vid valet av sluten ungdomsvård. Domstolar ser utöver straffvärde, art och återfall även till de ungas personliga förhållanden och är mer benägna att döma till sluten ungdomsvård om det är den påföljd man anser mest lämplig för att förhindra den unge från att återfalla i brott. Särskilt tydligt är detta i fall där den unge redan har ett omfattande brottsregister och socialtjänsten anser att deras resurser är uttömda eller otillräckliga för att möta den unges behov av vård eller ge den prevention som krävs. Samtidigt är man mer benägen att döma till alternativa icke frihetsberövande påföljder i stället för sluten ungdomsvård om den unge visar tecken på en positiv utveckling, något som kan kopplas samman med ett minskat behov av vård och en minskad risk för framtida återfall. Den individualpreventivt präglade tillämpningen av sluten ungdomsvård som studierna visar på knyts i uppsatsen till behandlingstanken som straffrättsideologisk grund för särbehandlingen av unga lagöverträdare och ifrågasätts ur ett rättviseperspektiv då den i praktiken innebär att ungdomar som bedöms ha ett visst vårdbehov och en större återfallsrisk riskerar att få ett strängare straff än andra.