Implementering av koldioxidvärdering för grönytor

Detta är en Master-uppsats från KTH/Urbana och regionala studier; KTH/Urbana och regionala studier

Sammanfattning: IPCC förespråkar i en rapport från 2018 att kolsänkor måste få en tydligare plats i samhället om vi ska lyckas nå klimatmålen. Grönstruktur är en typ av objekt som passivt tar upp koldioxid genom fotosyntes. Genom att nyttja detta i ett planeringsskede skapas ett verktyg som går att använda för att minska halten koldioxid i atmosfären. Däremot, så värderas ej de urbana grönytor som finns idag med avseende på detta, dock finns det många andra viktiga funktioner de uppfyller inom ramen för ekologisk hållbarhet. Detta examensarbete söker att besvara frågan hur det går att implementera kolsänkor vid värdering av grönytor samtidigt som den existerande värderingen för ekologisk hållbarhet bibehålls. Arbetet är utformat med grund ifrån litteraturstudie. Där ingår även några utvalda modeller som värderar grönytor eller behandlar koldioxid på något sätt. Dessa är Grönytefaktor, Citylab, Miljökonsekvensbeskrivning, BREEAM-SE, Miljöbyggnad, och Trafikverkets Klimatkalkyl. Som ett komplement har tre intervjuer utförts med relevanta praktiker för att ge värdefulla infallsvinklar och diskussionsunderlag. Därtill har även en workshop utförts av en tvärvetenskaplig samling aktörer, med samma huvudsakliga syfte som intervjuerna. Alla modeller har sina styrkor och brister. Med hänsyn till syftet för arbetet är vissa mer relevanta än andra. Exempelvis fungerar Grönytefaktor som ett verktyg för att kvantifiera ekologisk hållbarhet, men misslyckas med att motverka eventuella underliggande problem. Citylab är en av de mer kompletta guiderna, och Miljökonsekvensbeskrivning har visserligen lagstadgat stöd i viss mån, men saknar tydliga riktlinjer för implementeringen. Klimatkalkylen används främst för transportinfrastruktur, men den livscykelmetodik som modellen är baserad på kan ge bra indikationer på hur kolsänkekvalitéer kan beräknas. Livscykelmetodiken får även stöd från BREEAM-SE och Miljöbyggnad, samt att driftfasen för en grönyta måste beaktas eftersom det är där värdet för en kolsänka skapas. Det finns tyvärr inga tydliga svar på vilken väg som är bäst att gå. Det krävs mer forskning på området med en tydligare målbild med vad som ska uppnås, vem som ska använda modellen, samt vidare forskning om till exempel hur stor kolsänkekapacitet olika typer av grönstruktur har. Det finns dock visst stöd för att Citylab i kombination med Grönytefaktor kan vara en lämplig väg att gå, men först och främst krävs det mer forskning kring grönytors potential som kolsänka och vilken kapacitet de kan bidra med.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)