Minoritetsspråk för majoriteten : En undersökning av hur undervisning om minoritetsspråk legitimeras

Sammanfattning: Inom ramen för svenskundervisningen på gymnasiet är svensklärare skyldiga att undervisa om de nationella minoritetsspråken. Detta är en följd av att Sverige ratificerat två styrdokument från Europeiska rådet vilka syftar till att skydda europeiska minoritetsgruppers rätt att behålla och bevara sitt språk och sin kultur. I denna uppsats undersöks hur forskning legitimerar de kopplingar som de europeiska styrdokumenten drar mellan minoritetsspråk, kultur och identitet samt hur undervisning om minoritetsspråk bidrar till språkens bevarande. Detta görs genom att undersöka hur kopplingarna mellan minoritetsspråk, kultur och identitet ser ut, vilka statusskillnader som finns mellan olika språk och vad de kan bero på samt vilken roll den svenska skolan har i bevarandet av de nationella minoritetsspråken. Enligt den forskning som presenteras i denna uppsats finns det ett känslomässigt och symboliskt samband mellan minoritetsspråk, kultur och identitet. Exakt på vilket sätt relationen mellan dessa faktorer ser ut är forskningen inte helt ense om. Forskningen visar att majoritetssamhällets attityder gentemot minoritetsspråk har en avgörande betydelse i bevarandet av minoritetsspråken. Skolan har till uppgift att undervisa elever om de nationella minoritetsspråken som ett sätt förbättra majoritetens attityder och därmed främja de nationella minoritetsspråken. Denna undervisning är dock något som i dagsläget brister och många lärare väljer att inte undervisa om minoritetsspråken på grund av brist på kunskap om dem. En nackdel med att undervisa om de nationella minoritetsspråken kan, beroende på hur undervisning sker, vara att de nationella minoriteterna beskrivs på ett stereotypiskt sätt och bidrar till kategorisering och stigmatisering. En fördel med en sådan undervisning är att språken då uppmärksammas som en del av den svenska kulturen och därmed främjas.