Att sälja eller inte sälja koldioxidinbindning

Sammanfattning: Skogens förmåga att binda koldioxid är sedan länge belagd. Detta arbete jämför tre fastigheters förutsättningar för att sälja tjänsten koldioxidinbindning med tre företags sätt att köpa tjänsten. Två av fastigheterna skiljer sig främst åt vad gäller skogens fördelning på huggningsklasser medan den tredje fastigheten har högre bonitet, lägre avverkningsåldrar samt högre virkesförråd per hektar än de två första. Företagen skiljer sig åt då det första riktar in sig på att skjuta upp avverkningar, det andra på att öka virkesförrådet på fastigheten och det tredje riktar in sig på att gödsla skog i ett tidigare stadie än de konventionella tio åren före slutavverkning. Vilket av dessa alternativ som är bäst för att faktiskt minska koldioxidhalten i atmosfären tar detta arbete ej hänsyn till utan överlåter den frågan till de lärda att tvista om. Arbetet fokuserar istället på vilket av alternativen som ger det, för skogsägaren, högsta nuvärdet. För att få fram ersättningsnivåer har företagen i fråga kontaktats och gett de i arbetet använda förslagen på ersättning. Arbetet visar på att fastigheter med jämn åldersfördelning uppnår högsta möjliga nuvärde om de ingår avtal om att skjuta upp alla slutavverkningar i tio år för att sedan avverka så fort avtalet löper ut. Arbetet visar även på att nivåerna på ersättningarna för att skjuta upp avverkningar är höga nog för att skogsägare skall överväga ifall slutavverkning är rätt väg att gå med de antagna virkespriserna. Fastigheter med en större del ungskog bör teckna avtal med företaget som betalar för att virkesförrådet ökar istället för att ingå avtal om att skjuta upp avverkningar. Att teckna avtal om gödsling i ungskog klarar ett avkastningskrav upp till fyra (fem för fastigheten med lägre avverkningsåldrar) procent för alla fastigheter förutsatt att skogsägaren tar ut åtminstone 30 procent av extratillväxten som gödslingen ger genom gallring tio år efter gödslingens utförande.