Besiktnings- och värderingsklausuler som tvistlösningsmekanism - en analys av expertavgörandets angripbarhet

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen

Sammanfattning: Det är inte givet att alla typer av kommersiella tvister ska lösas i allmän domstol eller i skiljeförfarande; i avtalspraxis finns en stor variationsrikedom vad gäller alternativa tvistlösningsarrangemang. I denna kontext återfinns bland annat besiktnings- och värderingsklausuler, vilka är de tvistlösningsmetoder som den här uppsatsen fokuserar på. Besiktningsklausuler förekommer exempelvis i entreprenadsammanhang och värderingsklausuler är frekvent använda i företagsöverlåtelseavtal. Klausulerna har det gemensamma draget att de uppdrar åt en expert att avgöra vissa specifika frågor – t.ex. en entreprenads kontraktsenlighet respektive ett målbolags värde – å parternas vägnar. I denna framställning är utgångspunkten vidare att klausulerna föreskriver att expertens avgörande ska vara ”slutligt och bindande för parterna”. Det är räckvidden av denna bundenhetsambition som analyseras i detta arbete; ger klausulen skäl för sin ordalydelse i detta avseende? Den första slutsatsen är att en domstol inte kan avvisa en talan med anledning av att saken redan prövats på ett bindande sätt av en expert. Grundläggande principer på processrättens område sätter hinder för avtalsfrihet beträffande möjligheten att tillskapa sakprövningshinder. Denna slutsats har vidare antagligen understöd av den rätt till rättskipning som följer av artikel 6.1 EKMR. Sannolikt kan inte heller en skiljenämnd med hänvisning till expertavgörandets bindande verkan hindra att saken tas upp till prövning. Om denna restriktiva inställning till att avtala om sakprövningshinder i praktiken ska ha någon större betydelse kan det heller inte – trots utgången i NJA 1994 s. 712 – förhålla sig så att klausulerna ges en civilrättslig innebörd som till sin effekt är närmast jämförbar med ett sådant hinder. Uppsatsen skiftar sedan fokus till att analysera vilka faktorer som är av relevans för möjligheterna att trots allt angripa ett expertavgörande. Att en sakprövning inte utesluts av en besiktnings- eller värderingsklausul innebär inte att den domstol eller skiljenämnd som har att överpröva ett expertavgörande utan vidare kommer att bortse från expertens bedömning och göra en fullständig omprövning. Istället är utgångspunkten att expertavgörandet inte åsidosätts med mindre än att ogiltighet eller oskälighet i avtalsrättslig mening föreligger. Detta till följd av att expertavgörandet civilrättsligt är att betrakta som utfyllnad av parternas avtal. En första faktor som är av betydelse för utsikterna att med framgång angripa ett expertavgörande är om prövningen avsett sak- eller rättsfrågor. Om expertens bedömning endast avser sakfrågor finns ingen direkt möjlighet att få till stånd en omprövning av avgörandet i sig, såvida inte avtalet är underkastat en skiljeklausul. Vanligare lär dock vara att prövningen har innefattat också rättsfrågor. En andra faktor som då verkar bestämmande för angripbarheten är om det påstådda felet är av materiell eller formell natur. Vad gäller materiella fel bör det inom ramen för en oskälighetsbedömning enligt 36 § AvtL fordras att felet är av visst allvar och det är enligt författarens ståndpunkt vidare rimligt att en jämkning ska komma ifråga först om felet även har inverkat på utgången av prövningen. Beträffande formella fel förefaller utgångspunkten vara att LSF:s klanderregler kan tjäna som vägledning, vilket får till följd att det vanligen också här krävs att felet åtminstone sannolikt ska ha inverkat på utgången. I uppsatsen argumenteras för att EKMR har en form av indirekt tillämplighet i ett expertförfarande. Detta innebär att ett formellt fel även kan utgöras av en bristande uppfyllelse av de rättssäkerhetskrav i artikel 6.1 EKMR som inte är förhandsdispositiva. Alldeles oavsett om ett expertavgörande åsidosätts på formella eller materiella grunder så kan det diskuteras om den överprövande domstolen eller skiljenämnden ska företa en ny egen bedömning i sak eller bara kassera expertavgörandet. Enligt författarens mening är svaret på denna fråga beroende av hur parterna utformar sin respektive talan. Slutligen diskuteras möjligheten att förstärka expertavgörandet i bundenhetshänseende genom bevisavtal och ett kontraktuellt vite. Slutsatsen är att bevisavtal i stort sett saknar verkan i en domstolsprocess, medan motsatsen gäller i ett skiljeförfarande. Det är osäkert om ett avtalat förbud vid vite mot att angripa ett expertavgörande skulle vara ett fruktbart sätt att förstärka dess bindande verkan. Det är dock knappast uteslutet så länge som vitet inte sätts på en sådan nivå att det får en alltför repressiv karaktär.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)