En kritisk studie av Högsta domstolens tillämpning av ställningsfullmakten

Detta är en Uppsats för yrkesexamina på avancerad nivå från Lunds universitet/Juridiska institutionen; Lunds universitet/Juridiska fakulteten

Sammanfattning: Ställningsfullmakt är en viktig fullmakt som kommer till uttryck i 10 § andra stycket avtalslagen. Enligt regeln kan en person vara behörig att företa rättshandlingar för huvudmannens räkning på grund av att fullmäktige intagit en viss ställning genom avtal med huvudmannen. Exempelvis är ett butiksbiträde genom sin anställning behörig att motta betalning från butikens kunder för butikägarens räkning. En förutsättning för att en viss befattningshavare i egenskap av sin ställning ska vara behörig att företräda huvudmannen är att detta följer av lag eller sedvänja. I denna uppsats har jag valt att undersöka om begreppet sedvänja i 10 § andra stycket avtalslagen har tolkats på ett sådant sätt i Högsta domstolens praxis som är förenligt med ställningsfullmaktens syfte, eller om det skett en glidning under senare år så att sevänjebegreppet börjat förlora sin relevans. Varken i avtalslagen eller i motiven till avtalslagen ges någon klar definition av begreppet sedvänja. I motiven beskrivs sedvänja i mycket generella termer som ”gängse skick och bruk”, ”rådande rättsuppfattningen” och den ”gängse uppfattningen”. Frågan är då vilken betydelse begreppet sedvänja i 10 § andra stycket har? I praxis framgår det att Högsta domstolen i flera äldre rättsfall utökat tillämpningsområdet för ställningsfullmakten genom att inte lägga avgörande betydelse vid begreppet sedvänja. Istället har olika omständigheter som gett tredje man ett befogat intryck av fullmäktiges behörighet i det enskilda fallet varit avgörande. Ett trendbrott i hur Högsta domstolen behandlat rättsfall rörande ställningsfullmakt skedde emellertid i början av 1990-talet. I dessa rättsfall har Högsta domstolen i ett första steg prövat om behörighet förelegat enligt 10 § andra stycket avtalslagen. Högsta domstolen har i detta steg förutsatt att sedvänja ska visas med stöd av en branschundersökning för att behörighet ska föreligga. Om det inte är visat att fullmäktige är behörig på grund av sedvänja har domstolen i ett andra steg prövat om omständigheterna i det enskilda fallet varit sådana att tredje man fått ett befogat intryck av fullmäktiges behörighet. I slutsatsen kritiserar jag att Högsta domstolen ansett att sedvänja ska visas med stöd av branschundersökningar eftersom det innebär stora svårigheter för tredje man att visa att fullmäktige varit behörig på denna grund. Genom denna rättstillämning anser jag därför att begreppet sedvänja förlorat sin relevans eftersom rekvisitet inte är praktiskt tillämpbart. Istället har kombinationsfullmakt ersatt ställningsfullmakt grundad på sedvänja. Det framstår som att Högsta domstolen i dessa rättsfall beaktat ställningsfullmaktens syfte. Ett undantag är emellertid NJA 2014 s. 684. I rättsfallet har Högsta domstolen utöver tredje mans befogade tillit ställt upp ytterligare ett krav i form av ett insiktsrekvisit. Insiktsrekvistet framstår som oförenligt med ställningsfullmaktens syfte.

  HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)