Domstols upplysningsplikt vid överraskande rättstillämpning – om principen jura novit curias förhållande till kontradiktionsprincipen
Sammanfattning: Principen jura novit curia ålägger domstolen en skyldighet att utreda och tillämpa gällande rätt. Den anses traditionellt även medföra att domstolen inte är bunden av parternas åsikter i rättstillämpningsfrågan, eller har en skyldighet att uppmärksamma parterna ifall den överväger tillämpa rättsregler de inte hänfört sig till. Inkorporeringen av Europakonventionen (EKMR) i svensk rätt har medfört att detta synsätt utmanats. Förhållandet mellan principen jura novit curia och den kontradiktionsprincip som följer av art. 6 (1) EKMR, däribland rätten för en part att kommentera allt material i en process som kan tänkas påverka domstolens beslut, är inte fullt klarlagt i dispositiva tvistemål. Det har hävdats att den senare principen skulle ålägga domstolen en skyldighet att upplysa parterna om den överväger tillämpa en rättsregel parterna inte hänfört sig till och bereda dem tillfälle att yttra sig om regelns tillämplighet. Det är denna senare fråga som kommer analyseras i detta arbete. Domstolens skyldighet att beakta alla relevanta rättsregler i ett mål innefattar att självmant utreda, tolka och tillämpa gällande rätt. Även rättsliga kvalificeringar faller inom domstolens rättstillämpningsområde. Med denna skyldighet följer en obundenhet av parters synpunkter i rättsfrågan för domstolen. De normer som självmant ska beaktas av en domstol är de hänförliga till den offentliga rättsbildningen: lagar, förordningar, förarbeten, domstolspraxis, allmänna rättsgrundsatser. Kontradiktionsprincipen innebär att ingen får dömas ohörd. Kontradiktion ska upprätthållas inte bara mellan parterna utan även mellan parterna och domstolen. En förutsättning för kontradiktionsprincipens genomslag är att parterna får kännedom om varandras argumentering och bevisning så att de kan bemöta varandras påståenden. Kommunicering är således en viktig förutsättning för kontradiktion, och det faller på domstolen att ombesörja den. Mot bakgrund av de båda principernas tillämpningsområden aktualiseras frågan om domstolens materiella processledning i rättstillämpningsfrågor. Processledningen har främst riktat in sig på att klara upp brister i parters talan, och då främst inte innehållsmässiga sådana. Reglerna i RB ger inget uttryckligt stöd för materiell processledning i rättsfrågor, men uppställer å andra sidan inga hinder för det heller. NJA 1989 s. 614 och NJA 1999 s. 629 ger tillsammans uttryck för positionen att en domstol i möjligaste mån bör upplysa parterna i det fall domstolen överväger tillämpa en rättsregel parterna inte hänfört sig till, men underlåtenhet att göra så utgör inte utan vidare ett rättegångsfel. Uppsatsen byter därefter fokus till Europadomstolens praxis gällande art. 6 EKMR i syfte att klarlägga kontradiktionsprincipens innebörd enligt artikel. Inledningsvis behandlas prövningar av tvistemålsförfaranden. I praxis rörande tvistemålsförfaranden kan det utläsas ett stöd för att en part ska ha rätt att bemöta alla rättsliga iakttagelser som lämnas till domstolen i en process. Ett tydligt svar på till vilken grad denna rätt omfattar även domstolens egna rättsliga iakttagelser ges inte i praxis. Prövningar rörande kontradiktionsprincipens betydelse i fall av överraskande rättstillämpning är begränsade till prövningar av brottmålsförfaranden. Målen rör främst rättsliga omkvalificeringar, och slutsatser dragna härur har endast betydelse analogt i dispositiva tvistemålsförfaranden. Av de genomgångna målen rörande brottmålsförfaranden kan man utläsa att överraskande rättstillämpning är den minsta gemensamma nämnaren, tillämpning av jura novit curia strider inte i sig mot kontraditionsprincipen. Underlåtenhet av domstolen att kommunicera omkvalificeringen gör det dock, såvida inte den tilltalade bort inse omkvalificeringen. Den nya kvalificeringen medför att nya lagrum tillämpas, man kan alltså anta att överraskningsmomentet inte är begränsat till rättsliga omkvalificeringar i sig utan rättstillämpning överlag. Slutligen har principen jura novit curia och tillämpningen av de materiella processledningsreglerna i dispositiva tvistemål prövats mot den kontradiktionsprincip som följer av art. 6 (1) EKMR i form av en konventionskonform tolkning av reglerna. Det är troligt att en domstol skulle anses kränka rätten till kontradiktion enligt art. 6 EKMR om den tillämpade en rättsregel utan att uppmärksamma parterna på detta och lät dem yttra sig om regelns tillämplighet. 43 kap. 14 § RB ger en domstol möjlighet att tillkalla ny eller fortsatt huvudförhandling, eller inhämta skriftliga yttranden från parterna om den skulle upptäcka en ny rättsregel först under överläggningen. Tillkallande av ny eller fortsatt huvudförhandling dock vara kostsamt och drygt, och skriftligt kompletterande i denna fråga kan inte anses tillgodose kravet på kontradiktion. Detta talar för en aktivare processledning tidigt i processen. 42 kap. 8 § 2 st. RB och 43 kap. 4 § 2 st. RB är allmänt hållna och deras lydelser tillåter en tolkning att även rättsfrågor ryms inom lokutionen ”avhjälpa otydligheter och ofullständigheter i parternas framställningar.” Inte bara rättsregler torde omfattas. Överväger en domstol att en annan lagtolkning, t.ex. på grund av ett annat prejudikat eller doktrinarbete än de parterna hänfört sig till torde samma överväganden som ovan göra sig gällande.
HÄR KAN DU HÄMTA UPPSATSEN I FULLTEXT. (följ länken till nästa sida)