Vittnet, plikten och döden : En analys av de svenska vittnesskyddsåtgärderna i ljuset av artikel 2 EKMR

Sammanfattning: I Sverige pågår en intensiv debatt om organiserad brottslighet och dess förmåga att hota vittnen till tystnad. Denna debatt kretsar huvudsakligen kring straff- och processrättsliga aspekter och saknar ett konstitutionellt rättighetsperspektiv avseende statens skyldigheter att skydda människor under dess jurisdiktion. På så vis förbigår debatten de dramatiska förändringar som skett i det svenska konstitutionella landskapet under senaste tre årtiondena. Förändringar som till stor del varit ett resultat av en europeisering av den svenska rätten och bidragit till att enskildas fri- och rättigheter stärkts. Mot bakgrund av detta analyseras i denna uppsats de åtgärder som finns till skydd för vittnen i svensk rätt. I centrum för analysen står rätten till liv enligt art. 2 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) och därmed förbunden rättspraxis. I uppsatsen presenteras inledningsvis hur vittnenas ställning, skyldigheter och rättigheter ser ut i svensk rätt. Därefter presenteras och analyseras innehållet i rätten till liv såsom den finns inskriven i art. 2 EKMR, inklusive en genomgång av den praxis som är mest relevant i fråga om vittnesskydd. De svenska vittnesskyddsåtgärderna analyseras därefter i ljuset av denna praxis, med fokus på om åtgärdernas är fullt förenliga med de krav som ställts i Europadomstolens praxis. Dessutom tillkommer en kort analys av huruvida systemet erbjuder ett tillräckligt skydd utifrån den hotbild som idag finns mot vittnen och andra bevispersoner i Sverige. I korthet finner denna analys att art. 2 EKMR innehåller en tämligen begränsad skyldighet för staten att aktivt agera för att skydda vittnen och andra hotade bevispersoner. De svenska regleringarna lever i huvudsak upp till denna skyldighet, eftersom staten tillsett att det finns straffrättslig lagstiftning på plats, samt genom dess operativa/praktiska åtgärder i form av personsäkerhets- och sekretessarbete. Det finns dock utrymme för förbättringar, särskilt i fråga om allvarlig men icke-organiserad brottslighet, såsom viss ungdomsbrottslighet, våld i nära relationer och hedersvåld. Delar av de författningar som reglerar personsäkerhetsarbetet kan behöva förändras för att dessa grupper ska tillförsäkras ett ändamålsenligt skydd, som fullt lever upp till de krav som ställs enligt art. 2 EKMR. Det finns också anledning att stärka upp de processuella garantierna för vittnen och andra bevispersoner som ansöker om personsskyddsåtgärder.