Lillebröder och småsaker : En studie av förleden lill- och små- i svenska sammansättningar

Sammanfattning: I suppletion har olika böjningsformer av ett ord olika stammar. Det svenska adjektivet liten har den suppletiva pluralformen små och är det enda svenska adjektivet med numerussuppletion. I sammansättningar förekommer formerna lill- och små-. Då förled i sammansättningar inte förväntas vara suppletiva enligt moderna ordbildningsteorier kan de tänkas ha en annan funktion i sammansättningar. Denna studie undersöker produktivitet, användning och betydelse av förleden lill- och små- i nominala svenska sammansättningar med data från korpusar. Resultaten visar att lill- och små- inte uttrycker grammatiskt numerus i sammansättningar utan sinsemellan uteslutande, lexikaliserade betydelser. Lill- har en hög grad av individualitet och används i betydelsen ’mindre’ och ’imitation’, samt som en ameliorativ diminutivform som syftar på barn. Små- är mer produktivt än lill-, har en lägre grad av individualitet och används med betydelserna ’liten storlek’, ’obetydlig’ och ’ung’. För en begränsad grupp sammansättningar med släktskapsord som huvudled verkar numerus vara den viktigaste faktoren vid val av förled.