Gränsdragning vid värdepappershandel : -beskattning av finansiella- och icke-finansiella företag

Sammanfattning: Handel med värdepapper förekommer både i finansiella- och icke-finansiella företag. Det är främst finansiella företag såsom kreditinstitut och värdepappersbolag som handlar med värdepapper. Dessa företag presumeras bedriva värdepappersrörelse då de yrkesmässigt bedriver kapitalförvaltning utåtriktat. Handel med värdepapper förekommer också i icke-finansiella företag, exempelvis handels- och produktionsbolag. Dessa företag handlar med värdepapper i syfte att förvalta och hantera kapital för egen räkning. Förvaltningen kan, då den uppnår viss omfattning, klassificeras som värdepappersrörelse. Uppsatsen behandlar gränsdragningsfrågan när förvaltning övergår till yrkesmässig värdepappersrörelse. Frågan är av vikt för företag då det leder till tillämpning av skilda resultatberäkningsregler och därmed skilda skattekonsekvenser. Värdepapper i ett företag som anses bedriva värdepappersförvaltning klassificeras skatterättsligt som kapitaltillgångar och beskattningen av dessa sker enligt kapitalreglerna. För ett företag som anses bedriva värdepappersrörelse klassificeras istället värdepapperen skatterättsligt som lagertillgångar och beskattningen sker då enligt rörelsereglerna. Gränsdragningsfrågan vid värdepappershandel har utvecklats genom rättspraxis i avsaknad av klara rättsregler på området. Det har i doktrin diskuterats att kvantitativa kriterier utvecklats i rättspraxis och att dessa torde vara vägledande vid gränsdragningen. Kriterierna har sin utgångspunkt i rekvisitet yrkesmässighet i 13 kapitlet (kap). 1 § 1 st. Inkomstskattelag (1999:1229) (IL). Med yrkesmässighet menas att det ska företas en utåtriktad handel, i viss omfattning, vara varaktigt och regelbundet. I doktrin framförs ytterligare kriterier såsom bolagsordningens och redovisningens betydelse. Av rättspraxis kan vi utläsa att det inte finns några tydligt uppställda kriterier för företag att uppfylla för att anses utgöra värdepappersrörelse, istället sker en bedömning i det enskilda fallet. Vi är av åsikten att det är av vikt för företag att på förhand kunna förutse sin beskattning och att gränsdragningen leder till en minskad förutsebarhet urett företagsperspektiv. Detta är inte en önskvärd situation och föranleder att en tydligare gränsdragning på området måste ske. Vi har därför utformat två förslag: en lösning baserad på lagstiftning om krav på hur stor omsättningen bör vara, och en lösning med redovisningen som utgångspunkt för den skatterättsliga klassificeringen. Slutligen har vi funnit att den lösningen som är baserad på lagstiftning är mest fördelaktigt ur både ur ett nationellt- och ett företagsperspektiv.